lemnade kådan. Så vexte t. ex. i trakten af Halle en gång betydliga skogar af barrträd, hvilkas lemningar der bilda de rika brunkolslagren, men som dock äro af annat slag, än de vid Baltiska kusten, emedan deras i kolmassan inbäddade kåda, bekant under namnet gul retinit, skiljer sig från bernstenen. Åter andra träd qvarlemnade en kåda, som man kallar fossil Copal.

Men jemte de stora barrträden utgjordes Molassetidens skogar och prydnader af flere andra vextgestalter. Isynnerhet war det palmerna, som hjelpte till att gifva karakter åt den nya vextverlden, äfven om de på långt när icke visade lika mångfaldiga slags former, som i vår tid. Deras stammar voro ej så långa och smala, som nu; blott i öfversta toppen utbredde sig ett lefvande bladhvalf. Ännu gåfvo deras frukter hvarken mjölk eller dadelkött, såsom den sista skapelseepokens palmer, hvilka skulle tjena de första menniskorna till näring; men de prydde landskapet med sina på stammen våningsvis framskjutande solfjäderblad och bildade en underbar motsats mot granarnas dunkla pyramider, mot thujaoch en-träden, de förnämligast i Nordtyskland sig utbredande cypress-skogarna, taxusbuskarna och de skafgräsartade, tårpillika och med ledade grenar nedhängande ephedriterna, hvilka nu blott på Medelhafvets klippor och sand hafva några liknande efterkommande, så framt ej Söderhafvets sköna Casuarier kunna i någon mon deraf gifva oss en bild.

I skarp motsats till dessa barrskogar bildade löfträden en landskapstafla, som mera liknar den närvarande tidens; ehuru vi på de ställen, der de då stodo i Tyskland, icke mer påträffa många exemplar deraf, då senare skapelsedagar beröfvade dem det tropiska klimatet. Tjocka eklundar omgifva bergen, bokskogar utbreda sitt gröna friska tak; hvitglänsande björkar afbryta med sin fina, luftiga bladmantel och sina darrande hängen de saftigare löfhvalf

ven af lindarna; lönnen och den stolta platanen utvecklar sina stora, skarpt utskurna och glänsande blad. Dertil gruppera sig kastanier, valnötter, askar, almar, pilar; och till hela denna mångfaldighet bestå lager- och myrtenlundar sitt vederqvickande doft. Så vittna de vid Parschlug i Steiermark funna lemningarne om de lagrar och myrtnar, som fordom stått på detta ställe, och hvilka då ännu vildt vexte i Tyskland i sällskap med valnötträd och våra fruktträd. likasom de sköna tulpanträden, taggpalmerna, balsamiska styraxbuskar, kaprisbuskar, valbjörk och hagtorn, indiska anacardier, sumachträd, mandelträd och leguminoser eller balgvexter. Jemte den vilda rosen blommade äfven den närslägtade formen af äpple-, kersbärs- och plommon-blomman, om de ock i sitt vilda tillstånd ej kunde alstra sådana frukter, som vi äro vana med på våra odlade fruktträd. Skogarnas mark var högt bevuxen med blåbärsris, de sandiga trakterna voro betäckte af ljungbuskar, men en blomsterprakt af månggestaltade fjärilsblommor, såsom guldregn, cassier, mimoser, erythriner i yppig tropisk utbildning med sina lätt fjädrade blad, som uppstucko bland urskogens klängvexter och mossor, prydde grunden för den i vild yppighet och måhända i tusental af år oafbrutet vexande vextverlden.

Vattnen voro begränsade af berg, dalar och hafsstränder och bragta i bestämda banor. Floders och dammars stränder omgåfvos af pil och alm, hasselnöt och ek, och vattnet bar strålande vattenliljor på sin af talrika gräs och conferver väfda, gröna mantel.

Uppvisade Molassetidens landskap skönhetens bild i många former, så blef denna skönhet ännu mera förhöjd af djurlifvet. Luften och skogarnas gröna gömslor voro bebodda af foglar och insekter. För första gången ljödo de bevingade luftdjurens lockrop och sång ur höjden; foglarna bygde sina nästen på grenar och buskar; och i dammens säf redde vildhönan och anden sitt bo.

Hafsvikarna och insjöarna voro icke mindre fyllda med musslor, snäckor, polyper, spatangus-iglar och vatteninsekter; men allahanda fiskar och ödlor genomskuro nu icke längre, såsom i fordna tider, uteslutande oceanens vatten och större strömmar; utan naturen hade skapat däggdjur och dermed åstadkommit lit i vatten och på land.

Och i sin bildningsdrifts glädje hade jorden nu åter alstrat jättegestalter, såväl för lifvet i vattnet som för den unga kontinenten. Gigantiska fen-däggdjur, valfiskar, delfiner och skälar skummade genom vågorna. En jättevalross, Dinotherium, rörde sig med sitt sjökotryne och sina båda nedåt böjda huggtänder trögt och ovigt genom hafsbugterna in i de större strömmarna och till stränderna, för att sola sig på de grunda ställena och uppsöka deras vexter eller musslor. Dess lemningar fann man ibland annat äfven i jorden vid Mains och Rheins sammanflöde. Det är Tysklands äldsta däggdjur. Och ett med detsamma närbeslägtadt djur, Toxodon kalladt, lefde samtidigt i Amerika, der man funnit dess qvarlefvor. Båda lefde af musslor och isynnerhet örter; ty deras sabelformade och nedåt krökta betar tjenade att uppgräfva vexternas rötter. Till dessa ansluter sig Hippotherium, en spenslig häst med mångfaldigt veckade och slingrande oxeltandytor och bakklor på hofven. I strandens tjocka gräs lurade en rofgirig Jättesalamander, hvars skelett, funnet i sanden vid Oeningen, tillochmed gaf anledning till en teologs vill farelse att i detta djur finna en mensklig samtiding med Molasse-perioden. Medan den jättelika Dinotherium bebodde vattnen och stränderna, var det fasta landet med sina urskogar rikt på stora och små, klumpiga och viga, rofgiriga och fredliga landtdäggdjur. Den vilda hästens och den snabba hjortens ädla gestalt, det stolta, våldsamma lejonets beherrskande majestät, tigerns och leopardens listiga vighet, den glupska hyenans smygande rörelse, som följde de blodtörstiga rofdjurens spår för att

förtära de as, som de lemnade efter sig, vargarnes, räfvarnes och de vilda hundarnes djerfva gestalter kontrasterade på ett öfverraskande sätt med den oviga, klumpiga rhinoceros, tapiren, tjuren, björnen, jättelatdjuret, mastodonten och paleotherierna, hvilka likaledes genomströko samma landskap. Jättelatdjuret, Megatherium kalladt, som isynnerhet ligger begrafvet i Amerika, var sju fot långt och tolf högt samt klättrade högt uppför trädstammarna. Paleotherium hade en gestalt, som, till hälften svin till hälften tapir, än uppnådde storleken af en häst än blott af en hund. Det var af smärt bygnad, hade en kort snabel och fötter med tre tår. Mastodonterna syntes såsom jättar till lands, de lefde i oerhörd mängd i urskogarna och såsom en egen art af fornverldselefanter hade de en likadan lång snabel och oerhörda betar. De kallas ock Mammuth, och deras lemningar, hvilka talrikt blifvit funna, vittna återigen att vid deras tid ett hett klimat ännu allestädes måste hafva herrskat på jorden. Högt upp i Siberien, der för närvarande en evig is ligger, hvila icke blott de fordna palmskogarna i jorden, utan ock dessa jätteelefanter, som engång bebodde dessa palmskogar och hvilkas smärre efterkommande för närvarande blott tillhöra den heta zonen. I Siberien uppgräfver man i otalig mängd deras väl bibehållna huggtänder ur den is, som engång dödade och begrof dem; och dessa tänder af urverldens jättedjur komma från Siberien ut i handeln under namn af elfenben. I Tungusien, på högra stranden af Lenafloden, nära ishafvet, uppgräfde man ett sådant jättedjur, hvilket med kött och hud i den mångtusenåriga isen var så friskt bibehållet, att infödingarne tillochmed kunde äta hans kött. Detta fynd gaf naturforskarne en intressant originalbild af dessa Mastodonter, af hvilka flere mer eller mindre fullständiga skelett kommit i dagen. Det vid Lenafloden uppgräfda, med kött och hud bibehållna djuret har en storlek af fem alnar i höjd och nio i

längd. Dess betars kolossala storlek kan man föreställa sig, då man erfar, att en enda elfenbenstand ofta väger tvåhundra skålpund. Och dessa djur voro, såsom deras elefantnatur förutsätter, vextätande, ehuru man visserligen i Amerika vid Ohio uppgräft exemplar, som hafva så tjocka ögontänder, att man kunde tro, att de hade närt sig med kött, hvilket dock icke var händelsen. Jemte jättemastodonter lefde äfven i hela Europa en mindre art af samma slägt, de vanliga Mammuths, hvilkas ben ännu ligga förströdda öfverallt i jorden. Isynnerhet måste Tyskland och Frankrike derpå haft stor rikedom. De i sydliga Frankrike så ymnigt påträffade, så kallade Turkoserna äro intet annat än tänder af den na mindre Mammuth, hvilka i jorden hafva upptagit jernkalk, deraf synas mineralfärgade och i elden blifva skönt blåa.

Huru annorlunda var ej då det tyska landet emot nu? Var Molassetiden redan betydligt olika med Juraperiodens naturscener; så framställer den dock ijemförelse med det närvarande en alldeles fremmande bild. Och dock var det vårt Tyskland, som jag skildrat för er men vårt Tyskland för många tusen år tillbaka. Från Rhein till Böhmen rasade då ännu otaliga lägre och högre vulkaner; i norr och söder var det ännu begränsadt af jemna och låga kuster, som oceanen besköljde. Der vi nu hafva sommar och vinter, snö och is, der brände fordom solen med tropisk värme på den ännu icke fullt afkylda jordytan och, såsom i Tyskland, herrskade ock uppe i Siberiska norden samma värme och qvalmiga, tropiska luft. Der våra lindar och almar, ekar och bokar stå, utbredde sig engång skogar af bernstensfuror, palmer, lagrar, myrtnar, cypresser. Der vi Der vi uppdraga de odlade fruktträden, der uppdref naturen i vild yppighet mandelträd. Och de ungdomliga fruktträden, som uppsköto i sin första vildhet, lockade väl knappt djuren med sina sura och träiga frukter. På de platser, der vi nu bo i allsköns ro,

skallade engång lejonets, tigerns och grotthyänans rytande, hvilken sistnämnda då var det allmännaste djuret i Tyskland. Der vi nu skåda utöfver bördiga fält, der upp bökades engång skogen af de tjockhudade tapirerna, der smögo björnar och vildoxar ut på rof, der vandrade tunga och oviga elefanter och rhinoceros under palmerna. Der vi nu meta karp ur vattnen, der summo engång jättedinotherier till stranden för att med sina långa betar uppgräfva plantor och strandsnäckor. Och om vi äfven. redan i detta landskap helsa förelöparne för vår tid, ekar, björkar, bokar, almar, popplar etc., så synas de oss dock ännu såsom fremlingar på vår nuvarande hembygds jord.

Den vulkaniska verksamhetens tid var ej egnad att göra den Tyska jorden hemkär för oss. De dåvarande kratererna utgöra numera insjöar och stilla, slaggiga bergkettlar. Lavaådrornas eld, som tog sin rigtning mot vår planets yta, är utsläckt. Blott i vida fjerran höra vi ännu de glödande utbrotten af underjordiska eldsvalg. Dock var denna tid så oändligt vigtig och följdrik för vår närvarande, för mensklighetens tillvaro öfverhufvud. Med basaltens genombrott blefvo våra högsta berg, våra dalar, flodområden och landformer bildade, hvarigenom småningom en klimatåtskilnad måste inträffa. Årtusenden, som följde efter denna vulkaniska tid, hafva fulländat, hvad vulkanerna förberedde. Vi lefva nu på grafvarna af dessa palm- och cypress-skogar, af dessa jättelika och rofgiriga djur, som engång voro herrar öfver de tyska landskapen. Brunkolen och bernstenen berätta, oss om förgångna skogar. Denna tidens, till stenkol förvandlade vextlemningar tala till oss om hettan af de glödande basaltmassor, som begrofvo vexterna vid randen af nyöppnade kratrar; de stora brunkolslagren antyda genom sin utsträckning och de ställen, der de anträffas, att hufvudsakligen norra Tyskland, Böhmen och Wetterau hafva burit rika skogar; benlagren ef

ser i ämnet Herr Borgström läst så mycket, det ingen annan i dem lär ha funnit, fortsätta striden för egen del. Men då den genomgående tanken, synnerligast i Hr B's sednaste sändebref (H. T. N:o 15) tyckes vara ingen annan, än att bevisa falskheten af den gamla satsen, att ett land endast genom ökad produktion och hushållning kan vinna rikedom, och det vore ganska illa, om sådana åsigter gjorde sig gällande, så har jag trott det vara äfven mig tillständigt att yttra ett ord i ämnet. Skadan kan icke bli större än att tryckpressarna frambragt en möjligen underhaltig uppsats

mera.

Nationalekonomin hade en långvarig strid att utkämpa mot den falska åsigten, att ett lands handel då utfallit fördelaktigast, när den så kallade handelsbalansen visade att mycket varor blifvit utförda, och litet i

väl i ögonen fallande, att föga ens Hr H. B. kan vara blind för densamma. Vi erinra dock, att väl silfver härifrån landet kunnat med vinst säljas till Ryssland, emedan ännu intet agio på detsamma i landet exsisterat, utan exportören här fått silfver mot papper al pari och åter al pari kunnat utgifva det derför erhållna Ryska sedelmyntet. D. ä. exportören har derpå vunnit; men då de erhållna sedlarne åter användts till betalning för vara i Ryssland eller till vexelköp, hafva de naturligtvis endast haft sitt verkliga lägre värde, och remisskostnaden och assuranförsen för silfret förblir landets rena förlust lusten i den allmänna krediten i följd af silfverbristen oberäknad. Likaså förtjenar det särskild uppmärksamhet, hvad i slutet af artikeln erinras: att, om exporten inbringar vexlar till öfverflöd och dessa säljas i Ryssland, det Ryska sedelmyntet då till landet inkommer till sitt rätta värde

ehuru

naturligtvis ett tilläfventyrs ytterligare fallande i denna sedels värde skulle bringa landet förlust. Skulle dock tillräckligt funnits af dessa (af Hr H. B. så grundligt föraktade) "pengar", skulle säkert ingen i landet talat om penningbrist. Och det torde tyvärr töfva länge nog, förrän af dem så tillräckligt belopp inflyter, att de komma att utgöra en öfverflödsartikel, hvilken man söker utbyta mot hvilken vara som helst. Att dock ställningen med ett så osäkert lagligt betalningsmedel är svår, det har ingen bestridt.

Litteraturbl.

Red:s Anm.

stället inkommit, samt differensen således, menade man, influtit i klingande mynt, som ansågs utgöra den enda reela förmögenhet. Häremot anfördes, att silfver och guld icke voro egnade att i och för sig fylla något menskligt behof, utan att nyttiga varor utgjorde den egentliga rikedomen, att det således var vida nyttigare att importera sådana, och att, ju mera man af dem kunde få, som betalning för de varor man utfört, desto rikare blef landet. I praktiskt hänseende skulle frågan icke varit så synnerligen vigtig ty i alla tider ha menniskorna gerna utbytt sitt silfver och guld mot sådant, som fyllt deras egentliga behof, utan att bekymra sig om vetenskapens läror om det rätta eller orätta deri skulle blott icke lagstiftningen blandat sig i saken och för vinnande af den der förmonliga handelsbalansen uppställt sina hinder mot menniskornas fria utbyten. De flesta länders lagstiftning hyllar dock allt ännu läran om handelsbalansen, medan vetenskapen kommit till det resultat, att affärerna gå bäst, ju mindre man på lagstiftningsväg söker att leda dem.

Den i sig sjelf sanna satsen, att en större import vanligen bevisar att ett land fått sin export väl betald och således riktat sig, har dock utan all sans blifvit tillämpad af några. Dessa vilja icke taga i betraktande, huruvida den större importen verkligen erhållits som betalning för exporten, eller om den tagits på skuld. När t. ex. Finland icke exporterar bräder och plankor, så kommer det i den lyckliga belägenhet, hvari Hr B. nu finner det, att i silfret ega en lönande exportvara, d. v. 8. att med sin förut samlade nationalrikedom betala den konsumtion, det icke förmått betala med sin nuvarande produktion, hvarigenom det åter framskrider till den grafiska tabellens nyaste ståndpunkt "total silfverbrist". Om derföre en stor import skall leda till rikedom, så skall det kunna bevisas, att den verkligen erhållits för ex

11