skrift om "Österrikarne i Italien och Victor Emanuel II", framställer de händelser, som föregått den närvarande rörelsen, under följande afdelningar: Toskana och huset Lothringen; Modena och Erkehertigarne: Parma sedan 1814; Legationerna och påfvens verldsliga välde. Flera officiela dokumen ter från senaste tid äro bifogade. Bäst kommer hertiginnan af Parma från Förf:s kritik. Han menar, att, då hon öfvertog regeringen, det onda redan var ohjelpligt. Endast en gud hade af de dåvarande elementerna kunnat skapa en ordnad regering.

Underhafs-landskaper.*

Hafvet har sina berg och djupa dalklyftor, hvilka äro fyllda af sammanhopadt grus, af skeppsvrak och möglade menniskolik. Der ligger den grönt skiftande kanonen, till hälften öfverdragen med kalk och dy; der den med guld från de peruianska Andernas snöomhöljda åsar lastade dyrbara kistan bredvid de toma skalen af förmultnade musselslägten: der bortruttnar sjömannens blottade hufvudskål bredvid sköldpaddans brutna pansar: der förkalkas den bredvid valrosstanden fredligt liggande harpunen der bo tusende fisk familjer i balar af indiskt sidentyg, under det att derofvanför stilla hafsströmmar tåga fram och med dem billioner af små blötdjur, jettelika hvalfiskar och giriga hajar, framför hvilka fly stora stimmar af uppskrämda sillar. Här skummar hafvet upp mot sällsamt gestaltade klippor, der drager det brusande öfver vida, hvitglänsande Saharas och på ett annat ställe kretsar det öfver tångskogarna på djupets Montblanc och Monte Rosa eller skrider sakta fram öfver milsdjupa afgrundsremnor, liksom fruktade det att nedsjunka i denna eviga natt, hvarifrån de in

* Ur "Der Mensch u. die Natur" af F. Körner.

Öfvers. af hm.

neslutna vattenmassorna, likt onda andar i djupet, doft tjuta och hemskt klaga.

Hafvet är lifvets aldrig fyllda graf, hvarest millioner på millioner djurlik ruttna, hvilkas qvarlemningar ofta äro hopade till milslånga bankar; ty ett uns adriatisk hafssand innehåller 1000 ammoniter, ett uns sand från Antillerna 3 millioner lik efter infusionsdjur; andra infusoriska plantceller utgöra hälften af sanden i Pillau- och Elbehamnen och på Nordsjöbankarna.

Hafvet är skådeplatsen för ett ändlöst mördande, för de vildaste strider, uppehållsorten för de rofgirigaste djur. I hafvet är ett glädje och fridlöst lif, ett oupphörligt jagande och undflyende, gripande och uppslukande. Ett oändligt hat bor i de kalla, känslolösa vattenmassorna; ty genom en aldrig hvilande förstörelse uppehåller sig hafsverldens oändliga lif. Der draga djupets lejon, tigrar och vargar, hafvets krokodiler och jätteormar dagligdags ut på rof och mörda hela slägten; der utbreda polyper och medusor sina fångnät för de omkring dem oförsigtigt lekande hjuldjuren; der uppslukar hvalfisken billioner maneter i ett enda drag; der jaga snabba örnar och fiskmåsar efter de luftsökande knorrhanarne med de brokiga, fjärilvingslika flygfenorna; der förfölja svärdfiskar och sjöbjörnar verldshafvets elefanter och noshörningar, der lura slutligen parasitmaskar, för att inborra sig i de makligt kringsimmande thonfiskarna. Allt jagar och mördar, men intet stridsbuller, intet klagoskri, intet segerrop höres. Slagtningarna föras i stilla tystnad, hvilken blott afbrytes af vågornas dån eller plaskande, då de piskas af stormen eller uppröras af den dödligt sårades sprittande ryckningar.

Och dock är hafvet elementet för ett tallöst djur- och plantlif. Nära de ställen vid Spetsbergens klippkedjor, vid sydpolens Victorialand, på hvilka icke ens en mossa mer trifves, till hvilka ingen ren förirrar sig och ingen isbjörn går att jaga, frodas ännu den jettelika bärtången, och tallösa

skaror af infusorier hvimla der i milslång utsträckning. En och en half mil bredt färga de det ultramarinblåa grönländska hafvet grönt, så att 80,000 menniskor, äfven om de skulle räknat ända från verldens skapelse, icke skulle vara i stånd att räkna denna mängd af små djur; ty till 1400 fots djup rör sig djur vid djur, under det att det i andra bugten af samma haf inemot tio breddgrader vidt hvimlar af bruna medusor, af hvilka 110,592 fylla en kubikfot. I närheten af Tajoflodens mynning är en sträcka af 60 millioner qvadratmil betäckt af röda plantor, hvilka äro så små, att 40,000 millioner blott fylla en qvadratmeter. Vid Erebus, sydpolarlandets 14,000 fot höga vulkan, lefva 58 plantinfusoriearter; infusorier färga hafvet vid Ulloa på Peruanska kusten chocoladbrunt, det Kaliforniska hafvet purpurrödt; vid Cap Pilares betäcka de ett rum af 5 mils längd och 1 mils bredd. Mikroskopiska planteeller, dessa vextlifvets urformer, färga röda hafvet och bilda vid Bahia långa häckartade bankar.

Då kapten Ross nedsläppte sänklodet till ett djup af 6000 fot, fann han der än nu lefvande infusorier, af hvilka det skall finnas ännu vid 12,000 fots djup, hvarest de alltså hafva att uthärda ett tryck af 50 atmosferer. Dervid betjena de sig af de stora hafsströmmarna, för att resa från polen till eqvatorn, ja till och med till den motsatta polen, så att hvalfisken behöfver lokomotivets hastighet, för att kunna följa Ishafvets meduser till Antillerna, då han för sin föda jagar efter dem. Huru underbart, att denna hafsjette jagar dessa knappt synbara, med lif begåfvade slem-maneter!

Men vilja vi se skapelsens outtömlighet i det minsta, så måste vi vandra öfver fastlandets slätter och stiga upp på de berg, hvilka betäcktes af urhafvet och till en del äro bildade af petrificerade skal af sjödjur och sjöplantor. I Touraine bestå 9 qvadratmil mergel af musselskal; Paris och många Frankrikes städer äro byggda på Litteraturbl.

kalk, af hvilken hvarje qvadrattum innehåller 58,000 infusorier; kritan på ön Whigt består till en tiondedel, den på Champagne till en sjettedel, den på Meadon till en fjerdedel af dem; ja mången krita har i hvar kubiktum en million infusorier. Staden Hof står på Goniatitmusselbus. Urhafvets infusorieplantor bilda nie tiondedelar af kiseljorden, finnas i flintsten, utgöra en betydande del i Lüneburger hedens ökensand och i Berliner-jorden och gåfvo upphof åt polerskiffern, som vid Bilin i Böhmen är 14 fot, i Virginien 29 fot mäktig, ehuru 140 billioner af dessa infusorier innehållas i 2 kubikfot skiffer. Visserligen föröka sig dessa varelser så starkt, att ett enda exemplar inom en dag kan föröka sig till en million och inom fyra dagar till 140 billioner. På ön Barbados stiger ett infusorieberg 1100 fot högt upp, och äfven Faulhorn i Schweitz består af infusorier.

Skall jag ännu, för att göra de jettelika förhållandena i hafsverldens skapelser ögonskenliga, räkna hit de 100 fot långa hvalfiskarterna, de 1000 skålpund tunga sköldpaddorna, valrossarna, sjökorna, sjöhundarna, af hvilka sistnämnde årligen ensamt på sydpolarhafvets klippöar nedläggas öfver en million, de 15 fot breda albatrosserna, de millioner sjöfoglar, hvilkas träck (guano) blifvit en handelsartikel? Eller skall jag påminna läsaren om, huru oändligt fina lembyggnaden, musklerna och nerverna, närings- och fortplantningsorganerna samt blodkärlena måste vara hos de djur, hvilka blott hafva storleken af en knappnålsknopp eller af en ärt. Underbart är allt, hvarhän än vi blicka; öfverväldigande intrycket af lifsfullheten! Huru stor måste ej den vara, som upptänkte och skapade detta allt!

2.

Hafvet har icke endast sina berg och dalar, sina hög- och lågslätter, sina kärr

70

lager och sandöknar, sina källor och strömmar, utan äfven sina urskogar med dertill hörande slingervexter, färgprakt och djurverld, med blomträdgårdar och ofantliga prairier, på hvilka hjordar af bafvets vextätare beta, det har "sina landskaper, hvilka äro praktfullare och underbarare, än något på jorden".

Visserligen trifves på det öde hafsbottnet blott en vextfamilj, tången, hörande till Algerna; men denna tång är så mångfaldigt gestaltad, så praktfullt färgad samt till så stort antal och så ofantlig längd förhanden, att densamma är i stånd att omgestalta hafvets djup till sagolika trollträdgårdar.

Tångarterna variera mellan mossans litenhet och en längd, vida öfverstigande den stolta furans och apebrödträdets, ty många blifva ända till 700 ja till och med 1400 fot långa. Under det att den vackert guldröda korallmossan och den bruna, ett spann långa skidmossan (ectocarpus) äro en vacker miniaturbild af ett i oändlighet utgrenadt träd, och Islands purpurröda stängelmossa utvidgar sig till ett tumsbredt, handformigt blad, äro andra likt palmen smyckade med böljande, solfjäderlika blad. Och såsom blad och grenar i fastlandets skogar vagga och gunga på luftens elastiska vågor, eller suckande och klagande brottas med stormen, så vagga och gunga äfven de famnslånga tångbladen på hafsvågorna och brottas med oceanen, hvilken med våldsam hand kan rycka dem från sitt fäste. Här och hvar lyckas det honom äfven, och då drifver han dem i milslånga, hundradetals fot breda remsor mot kusterna, på hvilka de tjena strandande skepp till skydd och rädda månget menniskolif.

Såsom jordytans vexter vexla i sina arter alltefter breddgraden och höjden öfver hafvet för den ort, der de uppvuxit, så trifs också icke hvarje tångart öfverallt, utan har sitt bestämda distrikt. Tångarterna häfta sig med sina finger- och klolika rötter så fast vid klippbottnet, att när stormande

vågor rycka och rifva på deras ötre del, de till och med lösrycka klippstycken och föra dem med sig som ankaren. I allmänhet älska de närheten af kuster eller åtminstone fast mark och räcka blott vidpass 40 famnar ner i djupet. Sådane tångarter, hvilka gå på djupet, likna dem, som trifvas i högre breddgrader: dessutom vexla arterna, alltefter som de stå i högt eller lågt vatten. Man finner dem i alla haf; resligast vexa de i polarhafven, isynnerhet i det sydliga. Sådan tång finner man utbreda sina toppar öfver stora sträckor af hafvets yta, hvilka likna gränslösa ängar. Den betydligaste, kallad Sargassosjön, be- . finner sig mellan Azorerna och Antillerna och är i vidd sex gånger så stor som Tyskland, så att Columbus behöfde 14 dagar för att öfversegla den. Andra sådane simmande tångöar draga långsamt genom Nordsjön, hvarest de bilda bankar af tre till fyra mil i omfång. Omkring Kerguelen, en ö i sydpolarhafvet, har en 90 fot bred ring af sjötång lagt sig på ett afstånd af 20 fot från stranden, så att det blir nästan omöjligt för båtar att komma till land.

Tångerna äro, enskildt betraktade, vexter af sällsam, ganska yppig utgrening. De bestå af en geléartad massa, som är beklädd med ett läderartadt öfverdrag. De utskjuta oregelmässigt åt båda sidor, än nakna, knutiga grenar, än åter vid grenändarne verkliga blad. Stammen är tunn och går ut, under det att plantorna sjelfva fortvexa i oändlighet. Blomtången är buskartad, qvistig, sitter fast vid botten, har en bråskartad hårdhet och lifligt röda färger. Den trifves helst i varma haf. Vid Irland vexer den rödlätta Carraghen med sina klufna och krusade grenblad, hvilken som bekant är begagnas af bröstsjuklingar som läkemedel. I indiska hafvet finnes en med denna nära beslägtad art, hvaraf de dervarande sjöfoglarna bygga de bekanta s. k. svalboen. Rem- eller sockertången i nordsjön är hands bred, en linie tjock och famns lång. Af den bereder man mannasocker.

Lädertången deremot är trädartad, ser brun eller olivbrun ut och vexer i kalla haf. Till inemot 1000 fots längd vexer den gaffelformigt delade blåstången, vid hvars bladnerver befinna sig luftblåsor, hvilka underlätta dess flytande. Bärtången slutligen har lansettformiga blad och mellan dem klotlika blåsor. De flesta större tångarterna hafva liksom palmerna en bladkrona, likaså vid grenändan en viska af långt nedhängande flikar, hvilken än kan vara piskeller snärtformig, än bladformig med långa inskärningar; än åter sitter på ett tåglikt skaft en bred remlik flik, eller ock bär en päronformig kolf en krona af famnslånga blad.

Genom sin storlek utmärka sig tvenne arter i det sydliga polarhafvet. Den ofta 1000 fot långa blåstången (macrocystis pyrifera) trifves der, hvarest vattnet står nära fryspunkten, har en olivgrön eller karmosinröd eller lifligt violett färg och drifves i lös

ryckta remsor ända till 45 grader nordlig bredd. Dess löfverk är yfvigt och månggestaltadt. Bandtången (laminaria radiata), som vexer sydligt från Goda Hoppsudden,

bar fingerlika blad. Vid Falklandsöarne

finnes dessutom äfven arten lessonia, hvilken liknar ett äppelträd, har en 5-10 fot lång, upprättstående stam af 6 tums tjocklek, gaffellika grenar, gräsartade blad och frukter. Den inklämmer sig med sina rötter i klipporna och låter liksom viden sina långa blad hänga i vattnet. Andra tångarter vexa snedt upp från bottnet och låta sina 300 fot långa grenar flyta på hafsytan. Den trädartade d'Urvillea vid Falklandsöarna blir 12-14 fot lång, och laminaria digitata på Helgoland har fingerlika rötter, en tjock hög stam och en palmartad brun lötkrona; porphyrea purpurea har sitt namn af sin purpurröda färg.

Utom dessa tångarter vexa i hafvet äfven hafslaktuker med krusade purpurröda blad; vidare klumpiga, handstora genomborrade sjösvampar; vispformigt förgrena

de röralger med rödfärgade blåsor, fulla af rörliga trådar o. s. v.

Dessa plantor fylla underhafsskogarna, i det de i brokig blandning mångfaldigt hopflätade vexa om hvarandra, här bildande löfsalar och alléer, der åter ogenomträngliga snår, stundom lemnande en fri ängsplan öppen, hvarest mindre hafsplantor bilda det rosenröda grästäcket. Der skimra och glänsa de olika arterna med sina brokiga stänglar och blad genom hvarandra och framvisa vid hvarje vågrörelse och deraf förorsakad förändring i ljusbrytningen ständigt nya färger. I tusen yppiga, vexlande gestalter, delvis långt utsträckta, med sina böljande klasar följande vattnets rörelse, stå tångerna återkastande ljusstrålarne än i klart eller dunkelt grönt, än i praktfullaste gult eller rödt. Millioner sjödjur af de mest olika arter nära sig af dessa vextmassor, hvilka med stor hastighet uppskjuta och förgås. Och genom detoch glittrande fiskar fram; på stänglarna ta underbara färgspel ro brokiga musslor kryper långsamt den betande snäckan, på trädstammarne gnaga de 20 fot långa, gråhåriga valrossarna med sina starka tänder; af dem föder sig äfven den jettelika dugong, fabelns siren, den äfvenså långa plumpa manati, det ännu längre barkdjuret med sin skrynkliga hud, hvilken ser ut som ekbark, den glupska 30 fot långa hajfisken, den med tätt hår försedda skälen och den oviga sköldpaddan.

Se huru dessa hafvets invånare jaga hvarandra från de bästa betesplatserna, huru skälen måste flykta då valrossen närmar sig, huru häftigt barkdjuret rycker i grenarna, så att de fasthängande snäckorna med buller nedfalla! Nu beta hjordarna i behaglig roi hafsbottnets dunkla svalka, då smyger sig en hungrig haj intill dem, dess glasiga ögon lysa med uggleögonens gula glans och söka sitt byte. Snart bemärkes han af skälen, hvilken flyr till tångskogens tätaste snår. I ett nu förändrar sig scenen: musslorna tillsluta sina hus och

störta sig i djupet, sköldpaddan kryper under sitt horntak och släpper sig hastigt ned till bottnet, de lekande fiskarna försvinna bland grenarne af macrocystis, kräftorna smyga sig under dess rötter, men den unga valrossen vänder om, för att rigta de skarpa huggtänderna mot den farliga fienden. Hajen söker att komma åt hans försvarslösa sidor; kampen begynner; han drager sig in i tångskogen, i hvars gren-nät kämparne än här och än der intrassla sig med sina fenor, tills det slutligen lyckas den vigare hajen att såra sin motståndare i sidan, hvarpå denne, full af dödsångest, söker räddning genom att fly in i skogen, der han insnärjer sig och blir af segraren uppäten.

3.

Till dessa tångskogar måste vi lägga blomsterträdgårdarne af korallvexter, dessa underbara djurplantor eller plantdjur.

Då ett vekt djurlif inneslutes i musslans brokigt färgade, månggestaltade kalkskal, så att denna dess benbyggnad är utanpå djuret, och dess kropp mer eller mindre kan lösgöra sig från densamma, så utgöra korallvexterna djurets blomartade, från kalkstenen härstammande sinneslif. Från det förstenade trädet utgår polypens med känsel begåfvade fångarm; den fortplantar sig och förstenas, i det att den gör sitt boningshus till en stengraf, öfver hvilken uppvexande slägten bygga sina nya stenhus.

Så uppskjuter det månggestaltade, greniga korallträdet, och medan den öfre verldens vexter bära blad och blommor, uppvexer ur stenen ett lefvande, med känsel begåfvadt djur i brokig blomgestalt och fosforescerande glans. Det tyckes, som om det gamla hafvet, drömmande om den soliga öfre verldens färgstrålande blomlif, ville ur sina stenar bilda ett dylikt, eller anande till djur- och plantlifvet önskade att på förhand framställa detsamma. Liksom

ur en dröm uppvaknar djurpolypen i stenen och liksom i en dröm hårdnar han åter till sten.

Korallträden äro hafsträdgårdarnas blomvexter, hvilka i brokig färgglans vida öfverträffa ljusverldens blommor; och när den öfre verldens ljus utslockna samt ett enformigt dunkel höljer densamma, då lyser och strålar det i liflig glans i hafsdjupets trädgårdar, då hvimlar det af tallösa gnistor och flammor under vattnens glastäcke. Och hvad som intet öfre verldens träd förmår, det kan hafvets djurblomträd; det vandrar, om ock enfotadt, upp och ned på hafsrikets förtrollade blomparterrer; ty några polyper äro vandrande plantor, emedan de kunna med sin kalkiga stamända lösgöra sig från bottnet, hvarest de sugit sig fast, samt röra sig vidare. Ja, det som intet träd i verlden är i stånd att göra, det gör den knappt ärtstora polypen; den bygger på sina korallref och korallöar stora väldiga stenborgar, hushöga slott, hvilka erbjuda menniskorna ett välkommet hem, och på hvilka den resliga kokospalmen vaggar sin gröna bladkrona i hafsvinden. Huru mödosamt bygger ej menniskan sina stranddammar emot den påträngande hafsfloden, huru bullra och skramla ej dervid hennes väldiga ångmachiner! De obetydliga polyperna föra deremot i stum ihärdighet en evig kamp mot de påträngande stormvågorna, bygga århundraden efter århundraden på sina dammar; och se, deras ringmurar afskilja milslånga insjöar från hafvet, så att man midt i den ofantliga Indiska ocean finner hundratal sådane.

Förtrollande ligga der Maledivernas korallöar. En kokosgrön korallring omgifver en stilla, skimrande insjö med hvit sandbotten, hvilket vid lodrät belysning skimrar i lifligt grönt, under det att på den yttre sidan hafvets dunkla vågor mot den bryter sig i hvita skummassor, öfver hvilka etherns ljusa blå skådar ned. Så långt ögat kan nå, skimrar och glänser hafsspegeln, på hvilken här och der ett segel dy