ställningen, genom hvilken personen ställes lefvande inför läsarens blickar. Och då de flesta skildringar angå utmärkta, i historien kända personligheter, är läsningen på det högsta lärorik. Samma oberoende omdöme utmärker äfven teckningarne af författare och uppfattningen af deras arbeten, och man erkänner i den senare lätt Macaulay's rena och säkra smak. Den kärlek, hvarmed han hängifver sig åt dessa undersökningar, är också i högsta grad litvande. Så t.ex. är skildringen af John Bunyan, den öfver hela verlden kända författaren till "En Christens resa", verkligen rörande genom den pietet, hvarmed den är utförd. Man återfinner i den verkan af det djupa intryck, sagde boks läsning i ungdomen gjort på Macaulays känsla och fantasi. Andra skildringar, t. ex. af Samuel Johnson, äro lärorika genom föremålens öden och genom den minutiösa detalj, i hvilken Förf. följer dem. Icke mindre lärorika äro de, i hvilka man, såsom t. ex. i Goldsmiths, obehagligt öfverraskas af att finna författarens personlighet stå så litet i öfverensstämmelse med hans verk. Hvilken läsare af "Landtpresten i Wakefield" väntar sig icke, att författaren sjelf skulle varit ett stycke landtprest, anspråkslös, förnöjsam, med rent hjerta och rena seder. Men verkligheten står tyvärr i strid härmed.

Man har förebrått Macaulay, att i skildringen af politiska personligheter icke hafva förmått aflägga sin karakter såsom politisk partiman, hvarigenom händt, att han strängare bedömer alla Tory's och deremot mer än tillbörligt upphöjer sina Whig-kamrater. Framstående är hans skarpa ogillande af Pitt's politik, dennes ihärdiga strid mot Franska revolutionen och Napoleon. Deremot försvarar han t. ex. den mycket tadlade Whigministern Walpole, tillräknande den korruption, denne i parlamentet utöfvade, icke honom utan det köpta parlamentet. Intressant är härvid upplysningen, att parlamentsdebatternas offentliggörande ännu vid medlet af sista seklet icke

egde rum, och att det ännu i dag är genom lag förbjudet. Nästan roande är också den förkärlek, hvarmed han så ofta återkommer till parlamentsreformen, i hvars genomförande han sjelf deltagit, såsom till ett storverk, att ställas i bredd med revolutionen 1688 och Stuartarnes fördrifvande. Man vet, hvad numera om denna reforms relativa betydelselöshet tänkes.

Dessa Essays äro för det mesta skrifna till den bekanta tidskriften "The Edinburgh Rewiew." De äro vanligen recensioner öfver utgifna skrifter, rörande personer och ämnen, som i dem behandlas. Men lika vanligt är, att man i dem får läsa ganska litet om de ifrågavarande skrifterna, utan begagnar Förf. dessa endast såsom anledning till en framställning af ämnet och af sina egna åsigter angående detsamma. T.ex. när han anmäler en Engelsk öfversättning af Ranke's "Geschichte der Päbste", talar han om författaren och hans bok några få ord, medan det öfriga är en afhandling om katolicismens och protestantismens ömsesidiga förhållande sedan reformationen. Materialet för denna afhandling har Förf. naturligtvis till hands i det ifrågavarande arbetet. När Macaulay någon gång väljer ett ämne, en bok eller en person, som han måste ogilla, är hans kritik bitande och skarp. Han recenserar t. ex. den bekanta Franska revolutionsmannen. Barère's utkomna memoirer; och så som denna Barère af Macaulay ställes vid skampålen ("upphänges i galgen", säger Macaulay sjelf) bar ännu ingen på jorden blifvit ditstäld. Barère väl förtjent af denna medfart var till öfverflöd en ifrig pamflettist mot England. Den senare omständigheten medverkade säkert icke i ringa grad till den verve, hvarmed Macalay utför sitt hangmans kall. Kritiken eger säkert icke sin like.

Vi skola framdeles i detta blad meddela ett och annat utdrag ur dessa afhandlingar.

Den snillrike Författaren har, såsom läsaren af tidningarne erfarit, lemnat det jor

1-3 af And. Fryxell. Sthlm 1860.

Läsaren har här en annan serie "Essays" äfvenså af en historieskrifvare. Innehållet, formen, ändamålet med deras utgifvande är likväl ett helt annat, än i Macaulay's afhandlingar.

De behandla, såsom äfven titeln lärer, ett sammanhängande ämne Sverges Litteraturhistoria, nemligen från Gustaf III till senaste tid. Deras påtagliga syfte är, att granska värdet af den s. k. nya skolans uppträdande i Svenska vitterheten, och närmare, att föra detsamma tillbaka till dess enligt Förf:s åsigt rätta mått. Häri måste dessa "Bidrag's" egentliga ändamål sökas, eburu de visst äfven tjena att lära uppskatta förtjensterna hos den tidigare periodens vitterhetsidkare och hos de stora skalder, förnämligast Tegnér, hvilka på sätt och vis stodo utom de båda lägren.

Hvad formen angår, äro Bidragen utkast eller öfversigter, utan allt sträfvande till utförlighet och fulländning. Det erfordrar dock sin konst, att inom så trångt utrymme sammanfatta ett så rikt innehåll, och den berömda Författarens lifliga framställning understöder innehållets makt att fängsla läsarens uppmärksamhet.

Första häftet skildrar "Leopolska tidehvarfvet" (1795-1810); det andra "Striden mellan Akademismen och Fosforismen" (1810-1816); tredje häftet "Striden mellan Neutrer och Fosforister" (1815-1821).

I andra häftet framställer Förf., huru den reaktion i tänkesättet, som följde på Franska revolutionen, från det religiösa

tviflet och förnekandet och den politiska liberalismen förde tillbaka till auktoritetstron och fasthållande af de historiskt gifna institutionerna i staten, samt huru i sammanhang härmed den Chateaubriand'ska skolan i Frankrike och den Romantiska i Tyskland fördjupade sig i medeltidens åskådningssätt, med förkärlek omfattande katolicismen, konungamakten, adelsväldet, en mystisk filosofi, den Götiska bygnadskonsten, helgonmåleriet och en poesi, som rörde sig kring dessa ämnen, trånande, full af dunkla filosofemer, öfvertro, riddareväsende och kärleksäfventyr. I Tyskland representerades denna poesi, som bekant, af bröderna Schlegel, Tieck, De la Motte Fouqué m. fl. Närmast från densamma utgick Fosforismen i Sverge, med Atterbom, Hammarsköld och Palmblad i spetsen.

Egendomligt hos Förf. är, att han från dessa Svenska "Ny-Romantiker" särskiljer de under den fosforistiska striden såkallade "bidande Neutrerna" under namn af "Äkt-Romantiker." "Äkt-Romantiker." Till dem räknar han Tegnér, Franzén och på senare tid Wallin, äfvensom den Tegner ska skolan, "Böttiger, Nicander, Sjöberg."

Än egendomligare är, att, ehuru Författaren framlagt de bistoriska orsakerna till den Romantiska skolans uppkomst i Tyskland, för hvilket land han också icke statuerar någon skilnad mellan Ny-romantik och Äkt-romantik, han likväl förklarar Fosforismen i Sverge hafva utgjort något opåkalladt och ohistoriskt, såsom också dess uppträdande icke tillräknas någon blifvande inverkan på den Svenska litteraturen.

Intressant och jemförelsevis nytt är, hvad Förf. i tredje häftet anför om Tegnér's förhållande till Fosforismen, om hans uppträdande mot densamma i "Jubeltalet" 1817

m. m.

Verkan af detta Tegnér's deltagande i striden torde Förf. något för högt uppskatta. Deremot synes det afgjordt nog, att Tegnér's större dikter och det entusiastiska mottagande de rönte kraftigt bidrogo att

ska.

För hvar och en, som har något intryck i behåll från sagde tid eller den närmast följande, måste Förf:s uppskattning af den Nya Skolan och dess betydelse för Svenska litteraturen förefalla mindre rättvis. Den åsigten, att denna skola verkligen frigjort den Svenska prosan såväl som poesin från den stela Franska smaken och formen, har varit och är så allmän, att den icke lätt lärer utrotas. Icke heller är Förf:s bevisning tillräcklig, för att kullkasta den.

I Tyskland hade, som kändt är, litteraturen egentligen först med den lysande perioden af Kloppstock's, Lessing's, Wieland's, Schiller's, Goethe's, Herder's, Heeren's, Kant's, Fichte's och Schelling's uppträdande fått betydelsen af en nationallitteratur. Flera samverkande historiska inflytanden anföras såsom verkande till denna litterära regeneration, bland dem den icke minst inflytelserika, att Fredrik den Store bröt de Franska vapnens öfverlägsenhet och frigjorde det allmänna medvetandet i Tyskland från den känsla af vanmakt i förhållande till utlandet, hvaraf detsamma så länge varit nedtryckt. Med det politiska och sedliga förfallet i Frankrike måste också den nimbus försvinna, som gjort Franska språket och litteraturen och Fransk sed herrskande i de högst bildade samhällsklasserna i Europa.

Öfverhufvud fostrade bland Europas kulturfolk den förnyade bekantskapen med antiken i litteraturen en osjelfständig härmning, från hvilken de först efterhand frigjorde sig. Att i det af Romarena civiliserade Gallien denna härmning hade ett fastare bestånd, än hos den Germaniska stammen i Tyskland och England, som jemförelsevis mindre varit underkastad det Romerska väldet, kan redan ur denna grund förklaras.

Ingen betviflar väl, att den litterära reformen i Tyskland förr eller senare, på en eller annan väg, skolat sträcka sina verk

viska folken. Att detta i Sverge skedde i sammanhang med inflytandet af en ny brytning i Tyska litteraturens utvecklingsgång, kan anses vara en följd af den hastiga vexlingen i den senare. Det må hafva sin fulla sanning, att Tyska romantiken var ett uttryck af den reaktion i sinnena, som förorsakades genom Franska revolutionens olyckliga utgång, och af den resignation, i hvilken Tyskland försjönk genom det med revolutionen återvändande Franska öfverväldet. Man ryggade tillbaka för de blodiga fria institutionerna; och när Napoleons välde bredde sig öfver Tyskland, vändes tanken än mera från det politiska lifvet och från en i det närvarande medveten nationalanda till betraktande af Tysklands forntid; man sökte ersättning för den förnekade verkligheten i diktens verld, i konsttillbedjandet, i trons mysterier och i en mysticerande filosofi.

Men denna reaktion och resignation hade också sin positiva sida, ehuru den ensidiga romantiken representerade blott den förrnämnda, negativa. Det låg i sakens natur, att folken, för att frambringa en sjelfständig kultur, skulle gå tillbaka till sin egen forntid; och det är en afgjord sak, att i Tyskland denna rörelse på litteraturens gebit stärkte nationalmedvetandet och förberedde den explosion af detsamma, som ändade Napoleons och Frankrikes öfvermakt. Med den reaktionära politiska läran följde den "historiska", den, som jemte politisk frihet fordrat historiskt sammanhang, icke abstrakt liberala, utan nationela institutioner; med beundran för den gamla sagan, sången, den götiska arkitekturen och helgonmåleriet, sträfvandet till en nationel litteratur och konst; med den religiösa öfvertron erkännandet af kristendomens läror såsom den moderna kulturens rot; med återvändandet till de Tyska mystikerna medvetandet om filosofins nationela betydelse öfverhufvud, om dess plats i nationallitte

raturen.

I Sverge voro förhållandena andra, än i Tyskland. Men der, såsom i hela den civiliserade verlden, hade de glada förhoppningarne om ett förnuftets, frihetens, fredens och den allmänna broderlighetens tidehvarf, till hvars verkliggörande Franska revolutionen skulle utgöra början, efterträdts af den nedslagenhet och misströstan, revolutionens närmaste bittra frukter måste föranleda. Äfven Sverge hade om också medelbart fått kännas vid det Napoleonska herraväldet och med ny landafträdelse fortsätta den rol af politisk svaghet, det under ett helt sekels lopp med ringa afbrott hade haft sig pålagd. Här visade sig inflytandet af litteraturreformen i Tyskland först samtidigt med den af dess senare face, romantiken. Det torde i sjelfva verket föga kunna talas om bekantskapen härstädes med den Tyska litteraturen, sådan den representerades af Goethe och Schiller o. s. v. före den tid, då äfven romantiken med Fosforisterna gjorde sitt inträde. Man kan förundra sig deröfver, att romantiken äfven i Sverge i någon mon bibehöll sin reaktionära pregel. Ty der fanns ju politisk frihet från 1809, och snart derpå hade Sverge äfven genom sin nyvalda thronföljares person och politik kommit in i Europa's råd. Men också var i Sverge den "Götiska skolan", representerad af Geijer, Afzelius m. fl., äfven i viss grad af Tegnér, så nära förbunden med fosforismen, att det är svårt att skilja den ena rörelsen från den andra. Man må gerna inskränka "Fosforisternas" krets till de få, som deltogo i den litterära polemiken; men den romantiska eller nya skolan hade i sjelfva verket ett vidsträcktare omfång, och de läror i litteratur och skön konst, den bekände, öfvade sitt inflytande äfven på de litteratörer, hvilka redan förut hade ett namn. Med skäl må det betviflas, huruvida ens Tegnér's Axel och Frithiof's Saga blifvit, hvad de äro, om de sett dagen före 1810. Och än säkrare är, att romantikens tillbakagående till medeltiden i allmänhet utgjorde

bryggan för den än längre tillbakagripande, då vaknade kärleken för hednatidens saga och sång. Hr Fryxell, som sjelf genom sina så utmärkta berättelser från Skandinaviska hednatiden, spridt vetandet om denna forntid till hvarje familj, har säkert sjelf genom sagde allmänna rörelse vunnit den kärlek för denna forntid, som gjort honom till en så oöfverträfflig skildrare af densamma. Till samma källa kan det nyvaknade studium af Sverges historia föras, hvilket representeras af så lysande namn, som hans, Geijers och Strinnholm's, utan att man derföre behöfver förbise, det landets samtida politiska öden inverkade till nationalmedvetandets höjande. Både härigenom och genom de politiska läror, hvilka tillhörde den s. k. historiska Skolan, har den reform, som äfven af Fosforismen representerades, öfvat obestridlig inflytelse på det allmänna tänkesättet. Må vara, att dessa läror, sådane de i Upsala hyllades, stundom framträdde mer än nödigt konservativa. De hafva likväl utgjort en motvigt mot den schablonmässiga statslära, hvars fana främst det Svenska Aftonbladet uppburit om man får kalla en sådan löslig samling af fraser för "statslära". "Reaktionär" i politiken var icke ens fosforismen, häri afvikande från den Tyska romantiken i dennas ytterlighet. Man borde eljest kalla äfven Geijer för reaktionär; ty, såvidt oss bekant är, stodo hvarken Atterbom eller Palmblad i opposition mot hans historiska och politiska åsigter före "affallet". Och ingen lärer tveka, att ställa hvad Geijer skrifvit och lärt före detta "affall" vida högre, än åtskilligt, som isynnerhet skulle vara betecknande för detsamma, såsom också den förrnämnda delen af hans skrifter är den, hvilken innebär lärdomar äfven för kommande slägten. Karakteren af sin politiska tro bevisade Atterbom genom den synnerliga värma, hvarmed han omfattade Skandinavismen.

Adertonde seklets och Franska revolutionens läror voro, såsom Författaren an

märker, kosmopolitiska. De voro abstrakta satser, som just derföre kunde gälla för hela menskligheten, hade anspråket härpå och som sådane omfattades åtminstone i hela Europa. Reaktionen mot desamma innebar i grunden ett nationernas tillbaka gående i sig sjelfva, till sina egna traditioner, till de nationela språk och konstmonumenterna, folksången, den tidigare konstpoesin, den egna historien, de egendomliga institutionerna, lagarne och sederna. Af denna allmänna rörelse var äfven romantiken ett utflöde och i sin ensidighet en utvext. I den hade äfven Fosforismen sin grund; och det är derföre föga berättigadt, att anse den för ohistorisk och tillfällig.

Deremot må det gerna medgifvas, hvad äfven Förf. till evidens framlagt, att Fosforismen i dess första uppträdande var lika öfvermodig och uppblåst som oredig och osjelfständig. Det var först efterhand den kom till medvetande om sin egen betydelse och genom litterära produkter förmådde positivt göra sina sträfvanden gällande.

Med den reservation mot Förf:s åsigter, som i det föregående innehålles, få vi åt läsaren rekomendera dessa lärorika häften, hvilkas intresse deraf förhöjes, att de framställa en så utmärkt författares åsigter öfver ifrågavarande vigtiga period i den Svenska litteraturen.

murarnes förbund en lång tid ingrep i alla de vigtigaste lefnadsförhållanden, så hafva vi all orsak att med uppmärksamt öga följa dess uppkomst och tillvext. Huru öfverraskande är det icke, att midt uti en prosaisk och nykter tid se ett förbund bilda sig, som vänder sig till menniskans fantasi och känsla, och som söker att uppfostra henne till fri och inom sig harmonisk fulländning!

Det hör till denna ordens innersta egendomligheter, att den, genom att hänvisa på ett urgammalt, dunkelt ursprung och ett hemlighetsfullt historiskt sammanhang, söker gifva sig en viss vördnadsbjudande helgd; dit hör, bland annat, att den gaf sig en egen tideräkning och förlade sin första stiftelse till fyratusen år före Christus. Det oaktadt är frimureriets historia för ingen del så mörk, som man vanligen antager. Hvem vågar väl i våra dagar försvara de nyssnämnda fromma sagorna? Hvem ville ännu erinra om Salomos tempelbygnad eller de eleusinska mysterierna, om Esseernas och Pythagoreernas eller t. o. m. de gamla Parsernas och Indiernas hemliga läror? Äfven Lessings åsigt, att frimurarne skulle härstamma omedelbart från Tempelherrarne, strider, såsom man numera allmänt inser, mot all historisk möjlighet. Och lika origtigt är det, att härleda frimurarförbundet från en sammansvärjning bland Karl den förstes i England anhängare, för att hämnas hans afrättning, eller, såsom å andra sidan skett, omvändt från Cromwells sluga åtgärder att befästa sitt hotade herravälde. Det sammanstämmande resultatet af alla nyare forskningar, företagna isynnerhet af bröderna Krause, Heldman och Kloss, är, att af alla dessa kringlöpande sagor och fabler ingen eger historisk grund, utom den, som sätter frimureriet i sammanhang med de gamla bygnadsgillena.

Bygnadsgillena, om hvilka de stora medeltids-domernas historia har så mycket att berätta, voro af gammalt inhemska äfven i England. Dessa bygnadsgillen hade, liksom i alla öfriga länder, så äfven i England sin