Vi vilja icke fästa oss vid detta tidigare uttryck, som ingalunda förklaras af den senare framställningen. Vi erinra blott derom, att äfven Förf. talar om Svenskan och Finskan så der i allmänhet, samt om Svenskar och Finnar i landet.

Polyglottisterna göra likaså. Till och med den beskedliga redaktionen af Nära och Fjerran ger sitt ord med i laget i samma mening. Hr Cygnæus har också den i sigte.

Men i deras led, som arbeta för Finska språkets och Finnarnes rättigheter, om ordet skall nyttjas, har frågan aldrig fattats ur denna synpunkt. Den gäller endast förhållandet mellan Finska allmogen och herremannaklassen i landet. Det är den senare man önskar förfinska kommande generationer af densamma nemligen. Eljest kan Finskan icke blifva språk för undervisningen, lagskipningen och administrationen. Likalitet kan eljest någon Finsk litteratur uppstå.

När Förf. vill lemna båda språkens vänner full frihet att arbeta för sitt språks välde, hvem är det, som skall arbeta för Finskans? Finska allmogen? Nej. Förf. synes antaga, att den bildade klassen "efterhand och i små lotter" skall afsäga sig sitt modersmål. Han önskar blott, "att denna afsägelse i fred finge försiggå".

Efter orden taget kan en sådan fordran icke på någon ställas. Men väl har det varit fallet, att en och annan, hvars modersmål Svenskan är, i sagde de högre bildades i landet framtida. förfinskande ansett sig se det enda medlet för Finlands fortfarande relativa sjelfbestånd, d. ä. icke blott Finska språkets, utan äfven landets lagars och institutioners, hvad Förf. kallar Finska folkets, öfverhufvud Finska namnets bestånd. Bland dem likasom bland dem, hvilka, oaktadt Finskan är deras modersmål, genom oerhörda ansträngningar lyckats komma till delaktighet i någon högre bild

det boende Svenska allmogens förfinskande, icke heller något det minsta försök blifvit gjordt, att på densamma för sådant ändamål inverka.

Men om Finska språket, såsom äfven Förf. förutsätter, skall blifva undervisningens, lagskipningens, administrationens, med undantag för Svenska allmogen i landet, så behöfves härtill ännu något annat, än en och annan desertör från de Svenskt bildade, som talar och skrifver Finska. Här fordras nemligen, att det redan påbegynnta småningom fortsättes, att en fullkomligare kunskap i Finskan föreskrifves bland examensfordringarne på blifvande skollärare, domare och andra tjenstemän, att Finskan efterhand påbjudes såsom undervisningsspråk i landets skolor och gymnasier, slutligen vid universitetet, att derefter samma språk i alla Finska trakter blir det föreskrifna lagskipningsspråket, och att sist detsamma genom påbud införes i administrationen från dennas yttersta utgreningar ända till dess medelpunkt. Alla dessa påbud kunna icke framgå ur den fria täflan, Förf. förordar. De måste framgå ur den hos den bildade klassen rotade öfvertygelsen, att allt detta bör ske, icke blott emedan Finska allmogen har en naturlig rättighet att fordra det, utan emedan hela Finska folkets framtida exsistens deraf beror. För en sådan öfvertygelses rotfästande torde det icke blifva tillräckligt, att den ena eller den andra, hvars röst har något inflytande, benäget varnar för öfverdrifter och förhastanden i sträfvandet till det föresatta målet

äfven om det sker med tillägg, att varningen gäller en förfluten eller kommande tid, icke den närvarande.

Det vågade projekt, i professor Cygnæi brochyr framställes, är förslaget, att utgifva en tidning för landets Svenska allmoge, och att bekosta den genom sammanskott af nödiga medel, om nemligen tidningen icke eljest skulle bära sig. Det är isyn

nerhet af egendomsherrarne på landet Förf. väntar en sådan garanti för omkostnaden.

Att nu detta förslag vore synnerligen vågadt, kunna vi icke inse. Desto mera är dess genomförande högligen påkalladt. Visst är det sannt, att den Svenska allmogen besitter allt det, som ännu ligger i en aflägsen framtid för den Finska. Den förra är icke genom språket skild från herremannaklassen; för dess söner stå alla landets bildningsanstalter öppna; både den inhemska Svenska och Sveriges rika litteratur står den till buds, den senare äfven rik nog på bildande folkskrifter; lagskipningen och administrationen tala äfvenså dess språk. Genom inflytandet af alla dessa bildningsmedel, från hvilka den Finska allmogen varit och är utestängd, innehar också den Svenska allmogen obestridligen en högre intellektuel bildning, än den Finska. Vår erfarenhet lärer oss, att bland densamma åtminstone i Nyland, i Åbo skärgård och, enligt hvad förmäles, äfven på Åland, mera läses, än öfverhufvud bland Finnarne, samt äfven jemförelsevis flera folkskolor finnas. Men obestridligt är, att den bildade klassen gjort vida mindre, än som bort och kunnat göras för införande af nyttig läsning bland densamma. Och ehuru de på Svenska språket utgifna tidningarne icke äro för den okända, är det dock visst, att ingenting särskildt skett, för att bland den sprida kunskap om förhållandena i det gemensama fäderneslandet, samt för att hänvisa den på de rika utvägar till bildning, den redan eger.

En tidning enkom för denna del af landets befolkning är i vår tanke hufvudsakligen ur denna synpunkt af behofvet på kallad. Några pekuniära uppoffringar, att tala om, tro vi icke att dess utgifvande skulle fordra, om blott de på landet bosatta herremännen göra sin skyldighet, att verka för dess spridning och tidningen gör sig af en sådan spridning förtjent.

På Finska språket utgifves egentligen blott en tidning för folket: Oulun Wiikko

Sanomia. De öfriga afse mer eller mindre läsare äfven bland den mera bildade klassen. Förf. fäster med skäl uppmärksamheten på nämnda förträffligt redigerade blad, som detta oaktadt tillvunnit sig en så ringa spridning.

Äfven i denna brochyr fattas frågan om Svenska och Finska språken delvis ur den vanliga skefva synpunkten, så som skulle den gälla landets Svenska allmoge. Å andra sidan perhornescerar Förf. den tid, "då bildningens sakförare i detta land lyckats reducera sin språkkunskap endast till Finskan" (!!). Om någon kan säga, att goda råd icke äro honom dyra, är det väl de, som arbeta för Finska språkets uppodling. Förf. synes varna dem för det orådet, att tillsluta universitetet och alla lärdomsskolor. Ty huru eljest kunskap i fremmande språk skall utrotas, förmå vi icke inse. Ännu må tilläggas, att Förf. gör den i Svenska litteraturen så mycket omtalade afundsambeten till ett nationaldrag äfven hos Finnarne; vi tro: utan goda skäl.

Vi behöfva icke tillägga, att vi här berört blott en högst ringa del af brochyrens rika innehåll. Dess författare har icke heller i den förnekat sin förmåga att föra sina läsares tankar från det ringa till det stora och låta dem betrakta den sak, hvarom fråga är, från en upphöjdare ståndpunkt.

J. V. S.

LITTERATURBLAD

för allmän medborgerlig bildning utgifves 1860 i oförändrad form. Prenumerationspriset är tre rubel silfver för hel årgång.

HELSINGFORS,

tryckt hos J. Simelii arfvingar, 1860.

Imprimatur: L. Heimbürger.

N:0 2

Hvad en nations språk har att med den allmänt menskliga ningen.

göra

bild

I en föregående artikel sökte vi framställa, hvad vetenskapen lärer om förhållandet mellan allmänt mensklig och nationel bildning. Läsaren torde vid denna framställning hafva anmärkt, att den vetenskapliga åsigten har ett nog fast stöd i verkligheten, som aldrig företett en allmänt mensklig bildning som sådan, utan blott särskilda nationela bildningsformer.

Den hufvudsakliga vigten lades derpå, att rätt och orätt på jorden funnits till en dast såsom den ena eller andra nationens i dess seder, lagar, institutioner, inre och yttre politik förverkligade begrepp derom. Det är också härpå vid sakens begripande all vigt ligger. Man bör först ihågkomma, att allt detta: sed, lag, institution, politik icke är till annorlunda än i mensklig handling, att t. ex. lagen är verklig blott i den lagenliga handlingen, och att det är öfverensstämmelsen i individernas handlingar, som ger densamma all dess makt. För det andra bör ej glömmas, att hvarje menniska t. ex. i sitt familjelif för hvarje stund handlar enligt sin nations sed enligt den hos henne från det egna föräldrahemmet och under beröringen med hennes öfriga omgifning inplantade seden; d. ä. att hon

* Här benämnes så nationernas statsinstitutioner samt förhållande till hvarandra i krig och fred. Litteraturbl.

1860.

rätt. En moder förstår detta väl. Hon vet, af den låter sig ledas, då hon vill handla att hon i sitt dagliga och stundliga handlingssätt icke har tid att sätta sig ned och studera, hvad den allmänna menskliga bildningen, icke ens hvad den förträffligaste lagbok eller lärobok i moralen säger der

Men hon erkänner lätt, att hon lärt sig sitt handlingssätt af sin egen moder, eller af någon annan, som lemnat henne goda lärdomar men förnämligast ett godt exempel. Och då hon likväl handlar under helt nya förhållanden och måste hemta råd ur sitt eget bröst, erkänner hon ännu, att sinnet, känslan, för hvad rätt är, samt förmågan att inse och välja det rätta äro henne meddelade af gudomlig nåd och försyn, men genom någon medmenniskas inflytande såsom dessas redskap. På samma sätt handlar hvarje individ i förhållande till sina medmenniskor och vid uppfyllande af sina pligter mot det allmänna, i samhälle och stat. Inga allmänna läror äro tillräckliga, att bestämma hans handlingssätt. Det är på tillämpningen för hvarje stund, det beror. En lära är desto mera abstrakt ju mera allmän den är; d. ä. äfven ett sedebud ger desto mindre ledning för den individuela handlingen, ju allmännare det anses gälla. Tvärtom, en lärdom t. ex. angående en moders pligter innebär en lättare tillämplig regel för hennes handlingssätt, än ett allmänt moralbud, som gäller det menskliga handlingssättet öfverhufvud. Och det är öfverflödigt anmärka, att äfven de allmänna lärorna icke äro mensk

7

Det kan icke vara meningen att nedsätta lärornas värde. Man säger rigtigt: all mensklig uppfostran och bildning beror af både lära och exempel. Och det kan tilläggas: de förnämsta exempel framställa sig i sjelfva lärorna; ty i dem finnes den menskliga erfarenheten i stort.

Så hafva Romerska lagen, Mosaiska lagen, Kristendomens läror öfvat det största inflytande på de Europeiska folkens rättsmedvetande och lagstiftning, likasom dessa läror förnämligast, men äfven den klassiska forntidens vetenskap (historie, filosofi) och poesi på deras sedliga medvetande öfverhufvud. Hvad man med afseende på Romerska lagens giltighet i södra och vestra Europa sett yrkas, att en nation kan utan vidare låna sina lagar af en annan, är dock uppenbarligen falskt. Romerska lagen har t. ex. gällt både i Frankrike och i Tyskland; men de lagar, som nu gälla både i det förra riket och i Tysklands stater, äro vida skilda från hvarandra. Code Napoleon infördes under det Franska öfverväldet och gäller ännu t. ex. i Preussiska Rhenprovinserna, men i flera fall modifierad; och ingen kan betvifla, att icke i den mon den Tyska nationela enheten förmår gifva sig verklighet äfven i politiskt hänseende, den medborgerliga lagen skall antaga en med denna enhet öfverensstämmande form. Vi Fimmar hafva ett liknande exempel nära till hands i vår gällande lag. Det är troligt, att ännu länge äfven förändringarne i densamma skola komma att mer eller mindre likna lagreformerna i Sverige. Men det är också afgjordt, att båda skola afvika från hvarandra, allteftersom Finska folkets nationela enhet äfven i öfrigt vinner styrka.

Den politiska lagstiftningen visar sig väl bero af hvarje nations hunna kulturgrad;

såsom under nyaste tid från land til land lånade politiska former bevisat sin ohållighet. Men dessa lagar äro dock mera formela, emedan de måste lemna stort utrymme för den personliga patriotiska verksamheten; och derföre framstår i dem mindre den nationela egendomligheten.

Om dock redan i lagarne lärorna såsom tradition från nation till nation göra sin makt gällande, bevisar sig detta än mera i det sedliga medvetandet öfverhufvud. Religionsläran har i detta hänseende utan tvifvel största inflytandet. Man har väl exempel på, att hos vilda och halfvilda folk en gudalära inskränker sig inom stammen ; men i öfrigt står väl Mosaismen såsom det enda exempel derpå, att läran icke gått utom nationen icke ens på den tid, då Judarne verkligen utgjorde en nation. Men också i öfrigt, i de religioner, hvilka bland sina bekännare räknat skilda folk och nationer, har redan sjelfva uppfattningen af läran varit underkastad modifikationer, beroende icke blott af stamskilnaden utan äfven af den nationela olikheten. Det är icke tillfälligt, att de Romaniska folken äro katoliker, de Germaniska företrädesvis omfattat protestantismen; likaså icke, att den Spanska katoliken är en annan än den Franska, den Engelska protestanten en annan, än den Tyska. Häri utöfvar dock bildningens fortgång sin makt. Det var en tid, då en stat skulle hafva en statskyrka, och då denna kyrkliga enhet med alla medel eftersträfvades och vidmaktshölls. Vår tid fördömer detta sträfvande. Men det är obestridligt, att det medverkat för den nationela enheten. Der denna redan är befästad, der har den kyrkliga formens enhet blifvit öfverflödig. Det tillhör ännu framtiden att visa, i hvad mon den största frihet och mångfald i den religiösa bekännelsen skall blifva ett vilkor för en högre nationel utveckling.

Man bör nu i afseende å religionsläran ihågkomma, att den är lära, vetande. Den tid är ännu icke långt aflägsen, då man

sade: i religionsläran är moralen hufvudsak; den är densamma i alla kristna kyrkor. Vi blott påpeka misstaget. All religion är nemligen försoningslära. Detta är hufvudsak. Men hvad här bör erinras, är, hvad redan i den föregående artikeln blifvit exempelvis framstäldt, att äfven den religiösa moralen är lära och som sådan uttryckt i allmänna satser; hvaremot menskliga handlingen alltid utgör ett enskildt fall, som aldrig förut varit och aldrig mera förekommer. I handlingen kommer det alltså an derpå, huru läran förstås, och huru de förhållanden förstås, i hvilka den skall tillämpas. Och i menniskans dagliga görande och låtande är ännu allt förstående otillräckligt. Hon skulle få sitta der och öfverväga skäl och motskäl i evighet. Men gerningen skall göras; den väntar icke på denna öfverläggnings slut. Frågan måste korrt afgöras. Man kallar förmågan der till känsla, takt, samvete m. m. Men den är i grunden den sedliga vana, den sed, till hvilken menniskan förts genom att tillhöra denna nation, på denna tid. Så förhåller sig till och med i afseende på den religiösa läran. Menniskan föds och uppfostras till en gifven religionslära. Få äro de, som öfvergifva den; och dess öfvergifvande anses med rätta för skamligt, åtminstone för tvetydigt. "Fädrens lära" är icke alltid mera detsamma som nationens; men det är genom att tillhöra nationen, som fädren blifvit af den delaktige.

Sedan vi talat om lagarne såsom lära och om religionsläran, skola vi tillägga några ord om vetenskapen och litteraturen i allmänhet, för att sedan af det anförda söka draga de för ämnet upplysande slutsat

serna.

Åtskilliga vetenskaper äro af den art, att de stå endast i en mer eller mindre indirekt förbindelse med det sedliga medve tandet och den sedliga handlingen. Man kan säga, att matematikens studium, emedan det vänjer tanken vid noga bestämda slutledningar, äfven vänjer individens håg

vid iakttagande af sträng rättvisa i förhållande till andra; men med menniskokärleken och patriotismen kan denna vetenskap icke hafva att skaffa. Naturvetenskapernas idkande kan underhålla ett stilla och fredligt sinnelag, just derföre, att de icke direkt beröra några menskliga intressen. Ingen sed, lag eller institution behöfver förändras, för att en naturvetenskaplig sanning må kunna göra sig känd och erkänd. Äfven i sin tillämpning gagna de det sedliga medvetandet blott medelbart. I det nemligen uppfinningarne frigöra menniskorna från naturtvånget, gifva de dem ökad förmåga att vårda sig om det andliga.

Med språkforskningen förhåller sig något annorlunda. Den är den mest omfattande af alla vetenskaper och har bland alla det mångfaldigaste inflytande på hela det menskliga vetandets område. Men den har deremot mindre än någon annan vetenskap sitt mål inom sig sjelf. Såsom blott vetande om språkformerna är den jemförelsevis steril. Men äfven i detta hänseende höjer den sig såsom jemförande språkforskning till vetenskap om språkbildningen öfverhufvud såsom det element, hvari menskliga tänkandet rörer sig. Ty språ ket är icke blott ett visst sätt att meddela tankar från individ till individ, utan menniskan tänker nödvändigtvis i ord, i språket. Än större betydelse får språkforskningen såsom domare öfver den menskliga traditionens betydelse, isynnerhet den skriftligas. Det oerhörda arbete, denna vetenskap nedlagt på begripandet af en förgången tids minnesmärken i muntlig tradition och i skrifter äfven i konstens monumenter, hvilka endast ur nyssnämnda tradition kunna förstås står öfver all jemförelse med, hvad mensklig forskning i andra vetenskaper ansträngt sig. I detta hänseende beror allt menskligt vetande af språkforskningens resultater. Slutligen har i nyaste tid språkvetenskapen genom sitt djup och sin omfattning blifvit en vägledare i mensklighetens historia äfven bortom den