Upp i vagnen hon steg, af sorg i hjertat gå Herr L. är det lefvande exemplet derpå. betagen; Upp steg Iris bredvid och grep med händerna tygeln; Gisslet hon svängde till färd, och vingsnabbt ilade spannet. Snart de kommo till gudarnes hem, den vida Olympen; Här med spannet hon höll, vingfotade hastiga Iris, Spände ifrån och kastade fram ambrosiska fodret. Om sakpolemik och personpolemik. Herr Liljenstrand har icke ansett sig ännu hafva ordat tillräckligt om sitt lärda opus och vår anmälan af detsamma. Han uppträder ånyo i H:fors Tidningar (N:o 131), för att underrätta publiken, att detta blads redaktion. haft den förvändheten, att göra en vetenskaplig diskussion till en polemik mot person. Vi måste anse, att Hr L. glömt innehållet af sin tidigare replik mot vår anmälan af hans bok. Åtminstone förutsätter han, att H:fors Tidningars läsare glömt det hvilket också är mer än troligt. På denna glömska kan derföre Hr L. med temlig säkerhet bygga. Hr L. erkänner nu, att "de fördelaktiga yttranden", som i detta blad fälldes angående hans arbete, "voro mer än förtjenta." Det är vackert och blygsamt. Läsaren måste visst anslås af så mycken ädel öppenhet. Vi vilja hvarken bejaka eller förneka förhållandet. Hvar och en, som läser vår anmälan, skall dock finna, att den är välvillig och lofordande. Deremot lärer ingen kunna i Hr L:s replik (H. T. N:o 86) utleta sagde ädla erkännande ur följande tirad: "Såsom det synes af några meningar, hvilka Hr J. V. S. citerat och missförstått, har han endast ganska flygtigt genomläst den utkomna delen, och mer än detta flygtiga genomögnande af det första stycket har han icke behöft, för att mönstra arbetet i alla delar." Eller har väl någon läsare fallit på den tanken, att Hr L. här blott ville göra våra "fördelaktiga yttranden" misstänkta? Så långt i ädel sjelfförsakelse kan likväl en menniska Han fann sitt opus vara öfver förtjenst af oss lofordadt. Han sökte derföre göra vår pålitlighet misstänkt. Undertecknads flygtighet och oförmåga att förstå Hr L. måste han taga till hjelp, för att göra lofordet oskadligt! Det är säkert af samma ädla motiv Hr L. i Repliken yttrar sig: "För den, som ordnar samtliga vetenskapernas system, borde det icke vara någon obekant sak" o. s. v. samt: "Uppfattningen (undertecknads) har dessutom förtjensten att vara mycket beqväm för den, som icke is (sic!) tänka sig längre in i saken och hvarföre skulle ett Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning leda folk in uti vidlyftigheter?” Vi anföra detta icke som bevis på någon utomordentlig inbillskhet från Hr L:s sida. Men att han anklagar undertecknad för lättsinne och tankelättja m. m. och att han vänder sig till min samhällsställning, torde svårligen komma att anses vara en "fråga om sak." Hr L. påstår också, att han i sin replik icke velat försvara sitt arbete, utan blott nationalekonomerna i allmänhet. Af replikens tre spalter innehålla två endast och allenast ett försvar för Hr L:s bok. Hvad slutligen Hr L:s utsago om nationalekonomin såsom empirisk vetenskap beträffar, lyder den så här: "men ekonomisterna, liksom naturforskarne och alla, hvilkas vetenskaper hvila på empirisk grund, måste rätta sig efter mera konkreta förhållanden. Det finnes ingen fysik, kemi eller ekonomi, hvari den deskriptiva formen kunnat umbäras." För hvar och en, som kan hålla två tankar tillsamman, innebär väl detta, att nationalekonomin är en erfarenhetsvetenskap i likhet med fysiken och kemin och öfriga naturvetenskaper. För Hr L. har det icke denna betydelse. Om orsaken, hvarföre vi undvikit en vetenskaplig diskussion med Hr L., torde vi få vara så artiga och tiga. J. V. S. LITTERATURBLAD för allmän medborgerlig bildning utgifves 1861 i oförändrad form och till oförändradt prenumerationspris, Tolf mark för hel årgång. HELSINGFORS, tryckt hos J. Simelii arfvingar, 1860. Imprimatur: L. Heimbürger. LITTERATURBLAD N:0 11 FÖR ALLMÄN MEDBORGERLIG BILDNING. November Hypoteksföreningen och Jordbruks- Det lofvärda nit och den drift, hvarmed man arbetat på hypoteksföreningens förverkligande, gör det publiciteten till en pligt att söka medverka till företagets framgång, genom att rörande detsamma upplysa allmänna opinionen; ty sålunda skall deras antal tillvexa, hvilka inse, att hvad de verka för dess framgång, det verka de till sin egen båtnad. Planen för sjeltva hypoteksföreningen synes redan vara på ett tillfredsställande sätt reglerad. Då man öppet uttalat, dess närmaste ändamål vara en omsättning af de skulder, med hvilka jorden är betungad, är derom intet vidare att säga. Omsättningen är uppenbarligen fördelaktig, emedan genom den skulden inom 43 år dödas med blott ett tillskott af en procent utöfver nu vanliga räntan äfven för lån mot inteckning. Något omedelbart inflytande på jordkulturen kan alltså hypoteksföreningen icke hafva. Det måste delvis blifva för barn och barnabarn, de nuvarande delegarene arbeta; ty först deras efterkommande skola blifva i stånd att använda den nu utgåen de räntan till förbättringar på en då skuldfri jord. Man kan dock hoppas, att en och annan skall taga hypotekslån, utan att behöfva dermed betäcka äldre skulder, endast för att nedlägga penningarne i sitt Litteraturbl. 1860. jordbruk. Men tyvärr är penningräntan för närvarande så hög, att troligen icke heller hypotekslånen kunna fås under sex procent. Och detta är föga lockande, isynnerhet som odlingsföretag och andra förbättringar i landtbruket icke erfordra lån på så lång tid, utan böra vida hastigare kunna återbetalas. En motgång har planen mött: Föreningen har icke lyckats vinna öfverhetligt tillstånd att gifva lån på egendomar under 2000 Rub S:r i värde. Vi bekänna, att vi hafva svårt att inse arten af den förlust, som enligt mångens åsigt härigenom skall tillskyndas dessa små hemmansegare. Låt oss antaga att ett hemman 1000 rubel i värde skulle fått ett hypotekslån. Äfven om detta värde, som vi antaga, kommer att utgöra värdet blott på åker och äng enligt föreningens stadgar, fås lån blott till halfva beloppet deraf. Ett lån om 500 Rub. S:r skulle alltså komma att stå intecknadt i hemmanet under 42 års tid. Det vore först efter denna tid fullt betaldt. Men hvem känner icke, huru sådane små belopp af en driftig hemmansegare inom få år betalas. Sådant sker också ofta genom ett förmonligt giftermål, eller genom att hemmanet öfvergår i en förmögnare åbos händer. Få torde exemplen vara, att ett hemman en så lång tid varit intecknadt, utan att skulden förminskats eller förökats, tills det öfvergått i annan hand, och skulden blifvit reglerad. Det är en skilnad mellan en skuld till tusental, som möjligen blott genom förökadt förlags 61 kapital kan betalas, och en skuld på ett par hundra rubel, som hemmansegaren genom eget flitigare arbete kan aftjena. Men väl kunde det hända, att då bypoteksföreningens obligationer vinna förtroende, en och annan penningegare drager in sina mot direkt inteckning utlånade medel och köper dessa obligationer. Då likväl föreningen aldrig kan erbjuda högre ränta än 5 proc., så skall mången föredraga det, att fortfarande låna mot inteckning, för att erhålla 6 proc. Skulle i följd af Föreningens inrättning något allmännare tvångsmål för de mindre jordegarena uppstå, kan det anses för statens ovilkorliga skyldighet att bispringa dem. Ty är afslaget på hypoteksföreningens anhållan vis, så få icke heller i följd af detsamma några tryckande förhållanden för de ur föreningen uteslutna framkallas. Ett förlagskapital kan väl äfven för sådane små hemman vara önskligt; men det behöfs då för få år och till ringa belopp, och hypoteksföreningens långa lån äro härtill föga lämpliga. Det har dessutom öfDet har dessutom öfverallt visat sig, att hypoteksföreningars tillvaro äfven föranledt ny skuldsättning utan gagn för jordbruket, t. ex. endast til lättande af egendomsköp på spekulation. Eburu visst icke vänner af förmynderskap från styrelsens sida, bysa vi dock öfvertygelser, att det kan lända de små jordegarena till nytta, att de icke genast äro i till fälle att begagna sig af hypotekslånen. Det är alltid önskligt, att menniskan vet, hvad hon gör. Men om flertalet af allmogen måste man antaga, att den icke ännu har någon klar insigt i, hvad den genom ett bypotekslån åtager sig. Mången, som efter ett par år vore beredd att betala sin 100 eller 150 rubels skuld, skulle troligen finna sig högst besvärad af att icke ega tillstånd dertill, utan i stället nödgas lemna åt sina barn erläggandet af en stående utskyld i 6 procent på beloppet. Efter 10 år har väl flertalet af sina mera besutna grannars exempel lärt, hvad ett sådant lån vill säga - äfven hvad omkostnaderna för besigt ningar, attester m. m. beträffar, hvilka redan kunna gå till 10 à 20 procent af ett sådant litet lån. Under anförda förhållanden bortfalla äfven de orsaker, som eljest gjort det önskligt, att hypoteksföreningen till en början sträckt sig blott till de delar af landet, i hvilka någon allmännare insigt i jordbruk finnes. Skulder torde nog finnas öfverallt. Med insigten, att till jordens förkofran använda ett upptaget lån, förhåller det sig annorlunda. Men om lån för detta ändamål blir, som sagdt, icke egentligen fråga. Man gör sig ovilkorligen den frågan: hvilken är orsaken till jordens skuldsättning? och en annan: skall denna orsak nu upphöra att verka? Det kan förutses, att det blir svårt, att vidare erhålla lån på jord intecknad i hypoteksföreningen. Af nödtvång skall således vidare skuldsättning upphöra. Men om orsakerna varit icke dålig hushållning, bristande omtänksambet o. s. v., utan missvexter, höga utskylder, sytningar m. m. skola de väl fortfara att verka. Om nu icke ny skuldsättning kan ske, måste det inträffa, antingen att jorden hastigare än förr ombyter egare, eller att nödtvunget större insigt, omtanke, drift, arbetsamhet och sparsamhet fostras och förmå motverka de anförda konstanta orsakerna till skuldsättning. Något af hvardera skall utan tvifvel inträffa. Och så väl det är, att de små jordegarena undgå det förra alternativet, så illa är det, att de icke underkastas det helsosama tvång delaktighet i hypoteksföreningen skulle pålägga dem. Detta lagdt till det alltid menliga i ett opåkalladt förmynderskap och uteslutande privilegier bör, som man hoppas, verka derhän, att hypoteksföreningen i en icke aflägsen framtid skall öppnas för alla jordegare. Ett serdeles raskt och glädjande beslut är Jordbruksbankens inrättande. Med den utsträckning, banken kommer att gifva sina operationer, ersätter den alla föreslagna privatbanker med sedelutgifningsprivilegium. Det är raskt, att banken icke begär några privilegier alls, äfvensom att den icke grundas omedelbart på inteckningar, såsom fallet är med de Svenska privatbankerna. När sedelutgifning icke kommer i fråga, bortfaller äfven all anledning för statsstyrelsen, att vilja kontrollera bankens förvaltning, likasom en stor del af allmänhetens anspråk, att känna dess säkerheter. Den är helt och hållet en privat affär. Endast delegarena hafva intresse i att tillse, det genom förvaltningen deras kapital icke riskeras. Den öfriga allmänheten står det fritt, att åt banken anförtro några medel eller icke. Detta beror allt på den kredit, banken förstår att tillvinna sig. Men banken har, som lätt inses, ett mycket starkt intresse vid att få om händer andra pengar än aktionärernas. Bankens grundfond kommer nemligen att bildas till 25 proc. genom inbetalningar på aktierna i löpande mynt, för närvarande naturligtvis Finskt och Ryskt sedelmynt. De öfriga 75 proc. få af aktionärerna inbetalas i Finska statspapper eller hypoteksföreningens obligationer. Nu uppgår hela det föreslagna bankkapitalet till minimum 6 millioner mark, och banken har derföre till en början att för sina operationer disponera endast 12 million mark eller 375,000 Rub. Sr i kurserande mynt. Jordbruksbankens inrättande är närmast föranledt af hypoteksföreningens. Man vill nemligen berömligen grunda hypoteksföreningen på inhemskt lån, och man befarar, att, när ett större antal af dess låneobligationer utkommit i allmänna rörelsen, någon tillfällig penningförlägenhet i landet kunde nedsätta deras värde. Derföre skall jordbruksbanken, så långt den förmår, vara beredvillig att tillösa sig dessa obligationer till pari kurs, d. ä. till det belopp, hvarpå de verkligen lyda, för att sålunda upprätt hålla deras värde. T. ex. om någon inne hafvare af en hypoteksföreningens obligation behöfver sedlar, för att remittera till S:t Petersburg, eller behöfver dem endast för att hafva mindre valörer till aflöningar eller andra små utbetalningar, kan det hända, att han på sin ort icke träffar någon, som är villig eller har tillfälle att vexla hans obligationer. Skulle sådant inträffa ofta och på många håll, kunde föreningens obligationer redan härigenom blifva mindre begärliga, och innehafvare vara belåtna att betala någon mellangift, för att blifva af med dem och i stället erhålla sedlar eller också statspapper. D. ä. kursen på föreningens obligationer skulle då börja falla under pari. Men om Jordbruksbanken erbjuder sig att genom sina öfver landet spridda agenter gifva sedelmynt för obligationerna, när helst de erbjudas densamma, kan intet sådant kursfallande ega rum. Hvar och en är då belåten att mottaga eller behålla de räntebärande obligationerna, emedan de när som helst kunna förvandlas i gångbart mynt. Men, för att fullgöra ett sådant åtagande har, som sagdt, jordbruksbanken till en början ingen annan tillgång än de af aktionärerna kontant inbetalda 375,000 rubel. Kanske inbetalas också någon del i t. ex. Saima sedlar. Men dessa, såsom gifvandelägre ränta än hypoteksföreningens obligationer, kunna blifva begärligare än de senare endast i det fall, att förenings-obligationernas kurs redan fallit. Det samma blir förhållandet med 4 procents statslåneobligationerna, om delegare i jordbruksbanken till någon del i sådane inbetalt de återstående 75 proc. på aktierna. Jordbruksbanken kan dock helt enkelt i statsbanken vexla så mycket statsobligationer, den innehar, och med de erhållna sedlarne möta deras begäran, hvilka önska sälja hypoteksförenings-obligationer. Det kommer då derpå an, huru mycket statsobligationer till jordbruksbanken ingått. Det är svårt, att på förhand afgöra, huru förhållandet härutinnan kan ställa sig. Man skulle tro, att innehafvare af statspapper, som lockas af den högre ränta, hypoteksföreningen erbjuder, skola skynda att med dem tillvexla sig föreningens obligationer. De förlora väl på att gifva ifrån sig papper, hvilka när som helst af statsbanken inlösas, mot sådane, som förfalla blott efterhand under en period af 42 år. Men då de genast såsom aktieegare kunna deponera sina erhållna förenings-obligationer i jordbruksbanken eller i annat fall kunna motse att få dem i samma bank vexlade, när så göres behof, bör ingenting hindra dem att göra sig af med statspappren mot de förmonligare hypoteksföreningsobligationerna. Hypoteksföreningen åter ger ut de erhållna statspappren åt sina delegare, hvilka använda dem till betalning af äldre i jorden intecknade skulder. När långifvarena sålunda återfå sina pengar i statspapper, är det troligt nog, att äfven de skola utbyta den mot hypoteksföreningsobligationer; och rörelsen går så undan för undan. Efterhand skall väl en mindre eller större del af statens papper gå in till statsbanken; och statsverket måste kanske blifva betänk på att inlösa dem. Vi skola härom längre ned yttra några ord. Hvad vi här velat göra klart, är, att troligen ingen aktionär i jordbruksbanken skall betala sina 75 proc. på aktien med statspapper, utan med hypoteksföreningens obligationer. Ty hvar och en söker naturligtvis, att få på sin inbetalning beräkna högre ränta, hans vinst på bank rörelsen må då i ötrigt blifva stor eller liten. Men en följd häraf är, att jordbruksbanken till en början föga skall ega något mera än sagde 375,000 rubel, hvarmed den kan besörja invexling af hypoteksföreningens obligationer. Jordbruksbankens öfriga kapital komme alltså att bestå af föreningens obligationer. Sagde kontanta belopp är ganska litet i förhållande till de 10 millioner rubel, för hvilka redan delegare i hypoteksföreningen tecknat sig. Det blir än obetydligare, emedan jordbruksbanken naturligtvis behöfver en del af dessa medel för sin öfriga bankrörelse. Ja man kan taga för afgjordt, att när bankens rörelse hunnit tillvexa, detta belopp ständigt behöfves i kassan. Det ligger således i jordbruksbankens intresse, att få mottaga fremmande pengar till förvaltning, både för att möta invexlingen af hypoteksföreningens obligationer (såsom bankens närmaste ändamål), och för att kunna utvidga sin rörelse i allmänhet. Det är detta aktieegarenas egna intresse, som skall utgöra grunden för bankens säkerhet i förhållande till allmänheten. Den förbindes deraf, att inrätta en noga kontrollerad förvaltning och att ständigt hålla sitt affärsbestånd öppet för allmänhetens insigt. Då dessutom alla bankens transaktioner måste blifva stälda på en korrt tid af några månader, har allmänheten lätt att sätta sina åt banken anförtrodda medel i säkerhet, om (hvilket blott genom en ytterligt dålig förvaltning kunde inträffa) skäl skulle förekomma, att betvifla inrättningens soliditet. Det lider också intet tvifvel, att icke banken skall komma att mottaga depositioner till betydliga belopp. Den erbjuder ett hittills saknadt tillfälle åt såväl allmänna kassor som enskilda, att utan all omgång efterhand förränta mindre besparingar, tills de uppgå till sådant belopp, att deras utgifvande på fast lån mot högre ränta kan ske. Äfvenså har trafikanten här lägenhet att draga ränta på summor, hvilka han sparar för en förestående utbetalning. Det har öfverallt visat sig, att beloppet af deponerade medel i banker, som egt allmänhetens förtroende, uppgått till mångfaldt mera, än bankens eget kapital. Man kan utan misstag påstå, att det är frånvaron af denna del af en välordnad bankrörelse, som isynnerhet hindrat Finska banken att hinna en utveckling motsvarande tidens kraf. Jordbruksbanken deremot kommer säkert att med stöd af mottagna depositioner m. m. utvidga äfven sin utlånings- och diskont-rörelse långt utöfver Finska bankens |