katkeruutta, siinä on alinomainen tora, riita ja tappelu eli ainaki nurjuus ja napina. Tässä fob dassa luulenki olewan syyn haettawan Suomen- ja Wenäenusfvisten suureen eroitukseen, sillä edellinen tottelee nöyrästi, pitäin kärsimyksensä Jumalan antamana, jälkimäinen toruu ja taistelee, miten riita on alinomainen. Lapset tätä nähdessään tulewat katkera sydämisiksi ja kiukkuisiksi, miten näkewat wan= hempainjaki olewan.

Regnbågens myter.*

I.

I förhoppning, att det vore angenämt för poesins vänner, att lära känna de upphöjda och behagliga eller åtminstone sällsama föreställningar, som de olika folkslagen gjort sig om ett af de skönaste naturfenomener, må de här nedan framställas till en jemförelse med hvarandra.

En af de älsta och enklaste föreställningarne är utan tvifvel den indiska. Den tron har i Hindostan sedan uråldriga tider varit gängse, att regnbågen är åskguden Indras båge, hvarifrån han afskjuter blixtens pilar och hvilken han, sedan vreden lagt sig, ställer till hvila.

Äfven den gamla kinesiska föreställningen bär enkelhetens pregel. Enligt den är nemligen regnbågen stödet för himlahvalfvet. Den onde anden Kong-kong kullstörtade, såsom myten säger, en af himmelens pelare, men Nin-hoa, den gode Guden Fohi's gemål, skapade regnbågen, för att åter stödja det sjunkande firmamentet. Myten sätter äfven regnbågen i förening redan med Fohi's moder. Hon, den gudomliga Hoa-si, hvilade nemligen i en ljuf slummer, då en regnbåge tyst nedsväfvade och omgaf henne från alla sidor, och i denna ömma omfamning alstrades Fohi.

* Sammandrag ur Wolfgang Meurels Mythologische Forschungen af F. U.

I Buddhas vidtutbredda troslära finna vi regnbågen på det mest storartade sätt använd på hela skapelsen. Enligt denna lära är verlden indelad i flere öfver hvarandra liggande regioner, hvarje bärande en af regnbågens färger. Verlden sjelf är blott en stor regnbåge. Samma föreställning àterfinnes i vestra Asien. Ekbatanas sjudubbla murar buro regnbågens sju färger och voro en sinnebild af himmeln och de regioner, i hvilka den indelas efter de sju planeterna. Åsigten om färgernas planetariska motsvarighet förekom äfven senare i medeltiden, och ännu under detta århundrade har den djupsinnige Oken i sin naturfilosofi låtit hvarje planet uppstå från en af de färgade ringar, som likt en regnbåge vid skapelsemorgonen omgåfvo den unga solen.

Älven i det gamla Peru gafs det ett brokigt med alla färger måladt tempel, hvilket dock ej var helgadt åt planeterna, utan uteslutande åt regnbågen. Peruanerna visade en så stor vördnad för regnbågen, att de, såsnart de varseblefvo en sådan på himmeln, tvärtystnade och lade handen på

munnen.

En sublim föreställning herrskar hos invånarne på Marianerna. De tro nemligen, såsom Kotzebue upplyser, att regnbågen uppstått af urväsendet Puntans ögonbryn, då Puntan döende lät sönderstycka sin kropp, för att af lemmarne bilda verldsaltets olika delar. Mera lekande och behaglig är den hos Karaiberna herrskande tron, att regnbågen vore hafsgudens diadem, sammansatt af mångfärgade fiskar och eldglänsande Colibris. Äfven Kamtschadalerna tro, att regnbågen är ett högre väsendes, Guden Bullikai's smycke, nemligen den brokiga fransgarneringen på hans drägt.

Hos hufvudbefolkningen i norden återkommer den indiska föreställningen. Såsom nemligen Indierna tänkte sig regnbå gen förnämligast i förening med regn och oväder, efter hvars slut den äfven oftast plägar synas, så ock de finska och celtiska

folkslagen i norden. Icke så Germanerna och Skandinaverna. De gamla Estherna sågo i regnbågen åsk gudens skära, hvarmed han förföljer de onda andarne, enligt hvad Grimm i sin tyska mytologi omförmäler. Lapparne åter delade till de minsta nyanser den indiska föreställningen och sågo i regnbågen åsk guden Thorans båge, från hvilken han afskjuter blixtpilarne mot de onda andarne. Också de gamla Britterna tänkte sig regnbågen i en nära lika bemärkelse. Då deras förfäder en gång på ett odrägligt sätt af onda trollkarlar blefvo plågade med åskväder, storm och regn, drog Gudinnan Arianrhod en regnbåge omkring tempelsalen och afvärjde derigenom hvarje olycka. Hos Ossian är regnbågen alltid en bild af ljuf glädje och qvinnlighet, hvarföre den äfven ständigt benämnes med epitetet "den blommiga." Denna föreställning är dock påtagligen icke alltför gammal. I det gamla finska nationalepos Kalevala (3:e Runan) heter det, att Gudinnan Louhis retande dotter sitter på regnbågen och virkar en gyllne väfnad (solstrålarne?).

Det var Pohjas mö den sköna, Landets ära, vattnets prydnad, Klädde sig i röda strumpor, Prydde sig med allt det bästa, Tog det vackratse om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande på kroppen, Satte sig på luftens loka, Strålade på himlabågen, I den allra rensta drägten, I en lysande beklädnad.

Bågen skön på fästet lyste,
Fager jungfru uppå bågen,
Vid dess rand en vacker flicka;
Der sin väf af guld hon väfde;
Vårdade om silfver-tyget,
Skottspolen af guld var gjuten
Väfskeden var smidd af silfver;
Skeden för hon fram och åter,
Skaften lät hon höjas, sänkas.

De slaviska folkens föreställningar äro mindre kända. Enligt Vuk råder hos Servierna den egendomliga vidskepelsen, att allt, som går genom regnbågen, förändrar sin art. Den mosaiska föreställningen om regnbågen såsom en underpant på den gudomliga nåden finnes redan i den fornhedniska mytologin hos Lithauerna: guden Promzimas förstörde den förderfyade verlden genom en syndaflod; blott ett mycket åldrigt menniskopar blef öfrigt och vardt mycket bedröfvadt öfver att ej mer kunna fröjda sig öfver några afkomlingar. Då visade sig Linxmine, regnbågen, för dem, tröstade och rådde dem att hoppa öfver jordens ben (bergen). Detta gjorde de, och se: nie unga menniskopar uppstodo.

Hos de till den germaniska stammen hörande folken gällde företrädesvis den åsigten, att regnbågen vore en brygga mellan himmeln och jorden. Enligt Eddan hette denna bro Bifrost, d. ä. den bäfvande eller gungande vägen. Blott gudarne (Asarne) redo af och an deröfver. På det att de onda jättarne ej måtte beträda denna gudarnes väg, ställdes Asen Heimdall såsom väktare vid ändan af bron. Fastän svigtande och bygd blott af lätt luft, skall denna brygga likväl ega bestånd ända till "dagarnes skymning", verldens slut. Då först, trodde man, skulle Surtur, den mäktige eldsguden, komma med sin här från södern och nedstörta regnbågen under sina lågor. Den heliga vördnad, regnbågen från urminnes tider hos Tyskarne åtnjutit, skönjes af den ännu rådande farhågan, att med fingret peka åt densamma.

Mycket allmän är i Tyskland den gamla sköna barnatron, att man under regnbågen finner små gyllne skålar, men att blott oskyldiga barn kunna hitta dem, och att de medförde stor lycka. Anledningen till denna tro gåfvo sannolikt de urholkade fornceltiska guldmynten, hvilka ibland af regnet uppsköljdes ur jorden. Dermed sammanhänger sannolikt äfven tron på regnbågens betydelse i drömmar. Då man nem

ligen mot morgonen i drömmen ser en regnbåge, så kommer man att erhålla en skänk; men mot aftonen betyder det, att man skall gifva en sådan. Deremot säger ett gammalt ordspråk: "bygga på regnbågen", d. v. s. bedraga sig.

I de tre hufvudfärgerna på bryggan Bifrost sågo Eddans nordiske kommentatorer förebilden af de tre stånden: i guld ädlingarnes stånd eller jarlarne; i rödt de frias stånd eller odalmännen: i blått slafvarnes stånd eller trälarne. I denna betydelse har man till och med trott sig upptäcka en anspelning på den ursprungliga skilnaden mellan stammarne. Svarthåriga finnar skulle hafva blifvit öfvervunna af rödhåriga, och dessa slutligen af ännu ädlare ljushåriga germaner samt af dessa undertryckta. Andra antaga deremot, att ståndens gradation vore förenad med ljusets tillvexti färgerna. Blått betyder slafvar, emedan den är den mörkaste, guld ädlingarne, emedan det är den ljusaste färgen.

I öfverensstämmelse med grekens glada lynne fästade den klassiska grekiska forntiden vid regnbågen en utomordentligt behaglig och poetisk föreställning. Man personifierade den, såsom allt annat i naturen, och under namnet Iris framställde man den som en retande jungfru med fjärilsvingar, på hvilka alla regnbågens färger lyste, ibland ock (enligt Plutarchus) med små vingar vid hälarne, ja till och med någon gång med vingar i knävecken, hvarigenom man på ett sinnrikt sätt ville antyda regnbågens plötsliga framträdande. I Homerus' hymn till Apollo och i Aristophanes dikt "foglarne" framsväfvar den "lik en blyg dufva", hvarigenom regnbågens framträdande ganska skönt uttryckes. Johan Henrik Voss samt med honom flere andra mytologer hafva sökt bevisa, att hvarken Iris eller någon annan gudomlighet under den älsta tiden föreställts med vingar, utan blott med ett slags lätta sandalar. Skalderna hade visserligen talat om en bevingad Iris, för att emblematiskt beteckna hennes snabbhet,

men först senare hade konstnärerna tagit detta efter orden och gifvit åt Iris, Eros, m.fl. verkliga vingar. Detta förebrår Voss dem mycket, och kallar det för ett nedsättande af den rent menskliga gudagestalten till djuriskhet. I sanning en falsk åsigt! Sådant kan väl sägas om de indiska och egyptiska gudabilderna, men aldrig om grekernas, hvilka i användandet af det djuriska städse iakttogo en vis måtta och, förenande djuriska kroppsdelar med den menskliga gestalten, alltid bibehöllo den ädlaste smak, såsom bland andra den herrliga Irismyten bevisar. Stundom gaf man henne en häroldsstaf i handen, såsom gudarnes lyckobringande budbärarinna. Myten säger, att hon är en dotter till Thaumas. Denne sjelf, son till Oceanen och Jorden, var alstraren af alla plötsliga fenomen på himmeln, hvarföre han icke blott var fader till regnbågen, utan äfven till orkanerna, hvilka man tänkte sig under gestalten af Harpyer. Men som Iris' moder ansåg man Elektra, d. ä. vattnets klarhet och genomskinliga glans (i regndropparne). Elektra var dotter till Oceanen och Thetis, hvilken . sistnämnda var en personifikation af hafvets lugna och välgörande egenskaper. I hela denna genealogi är naturfenomenet härledt från dess närmaste skenbara orsak. Särdeles vigtigt var deremot Iris' förhållande till gudamodren Here eller Juno. Denna var luften, och Iris förestäldes som hennes budbärarinna eller tjenarinna. Enligt Kalimachus sköna dikt bortlade Iris aldrig sin gördel och sina sandaler och sofde aldrig i egen säng, utan hvilade vakande vid sin herrskarinnas thron. Theokritus afmålar henne som en tjenande tärna, den der bereder det äktenskapliga lägret för Zeus och Here. Föreställer man sig molnen såsom åsk gudens och luftgudinnans bädd, så hänför sig på denna fördolda kammartjenst det ställe i Ovidii Metamorphoser, hvarest Iris sysslar med att förse molnen med näring från hafvet.

Om ock hos de gamle en "Iris ama