skrifterna alltför mycket åtskiljda. En del, flitiga skrifvare, hopar i tunga volymer en lärdom, som har intet af dem sjeltva. Andra, som föra ett muntert och yppigt lif, öppna på vissa timmar sin skriftställareatelier: våga de då vara upprigtiga, så blifva de vulgära och plumpa, söka de åter att höja sina böcker öfver sig sjelfva, så framtvinga de ur inbillningen ensam de ädla tankar, som deras verkliga lif förnekar dem. Deraf föga upprigtighet och otvungenhet, och följaktligen föga vältalig het i deras språk: det är en röst ur hufvudet, deri bröstet har ingen del. Låtom oss vara sanna inför oss sjelfva; det är medlet att vara det i andras ögon. Låtom oss vara fasta och öfvertygade; det är medlet att synas det.

Ett stort ondt är, att litteratören, hvilken genom sitt yrke borde vara sina samtidas ledare, sjelf är träffad af den gemensama smittan, obestämdheten i principerna, osäkerheten öfvertygelsen. Han är till och med i allmänhet mindre fast i sina åsigter än publiken, till hvilken han talar. Van att ombyta idéer, blir han skeptisk mot dem alla; han antager dem tillfälligtvis, allt efter den effekt, han vill frambringa. Han fordrar af dem icke, att de skola vara rigtiga, utan blott frappanta; icke att de skola uttrycka en sanning, utan blott förete en vacker sida. Våra skriftställares talang lider straffet för denna brist på moralitet. Midtigenom all deras skicklighet känner man lärans tomhet: man begriper, att desse män hafva intet att meddela i det, som aldranärmast rörer oss; och publikens sunda vett förblir likgiltigt mot dem, liksom de sjelfva äro det för mensklighetens dyrbaraste intressen.

Vi påbörda vårt tidehvarf att vara skeptiskt; kanhända förtala vi det. Derföre att dess tro icke alltid låter intvinga sig i dogmens stadfästade form, bringas vi att påstå, att det icke har någon tro alls. Vana att se de skilda religiösa samfunden omgifva sig med sina stränga dogmer liksom

med en mur, antaga vi lätt, att det icke finnes tro utan katekes, kyrka utan hierarki. Vi likna ett barn, som födt vid stranden af en liten flod, icke skulle förstå oceanen. Det gifves (man säger det icke nog ofta) ett vidsträckt samfund, som icke är gjordt af menniskohand, hvars karakter just är att icke utesluta något; som sluter alla de andra i sin famn, och som sträfvar att lugna alla deras strider. Det är det tysta, men ganska verkliga förbundet af alla upplysta andar, den heliga nattvarden af förnuftets ljus, en nattvard, erbjuden åt alla, och i hvilken alla mer eller mindre, hvar efter sin kraft, deltaga; med ett ord, det är civilisationen. Hvilket herrligt skåde spel, att se detta intelligensens allmänna fädernesland utsträcka sig utan gränser ge. nom tid och rum, omfamna i sitt sköte den gamla och den nya verlden, öfverallt stifta ett opinionens rike, mildra krigets fasor och göra mensklighetens heliga lagar vördade äfven i bataljerna. Verlden sträfvar att förena sig genom tankens band. Det tyckes, som om en elektrisk tråd, en vid gördel kring jordklotet, förenade icke blott orterna, utan äfven själarna; och som om, likt en organiserad kropp, menniskoslägtet kände sig i sin helhet i hvarje sin del. Den nedskrifna idén, i en bok eller tidning, är blodet som i sitt omlopp öfverallt medför lif. Aldrig har ett vidsträcktare samfund varit förenadt af ett olösligare band; aldrig voro menniskorna mera bröder.

Se der den omätliga, allmänna kyrka, hvars instiftande icke är en drömmares projekt, men ett otvifvelaktigt och beundransvärdt faktum. Liknande den segerrika republik, som en af dess generaler proklamerade, har hon icke behof af att erkännas, hon bevisar sig genom sin makt. Hon innesluter i sitt sköte hvarje af menniskan känd sanning; - alla vetenskapens upptäckter, alla fakta, som bekräftats genom sinnenas iakttagelse eller hjertats instinkt, alla förnuftets och moralens axiomer äro de välgörande dogmer, hon erbjuder oss.

Ingen tvingas att tro dem, om icke genom deras egen bevisande kraft: det enda straff för klentrogenhet är okunnigheten och dess följder. Denna kyrka är fredälskande och tolerant liksom den sanning, hon eger och söker. Säker om sin triumf, söker hon icke att påskynda den genom förföljelse; hennes enda proselytmakeri är en allvarsam och ädel undervisning. Hennes presterskap är ingalunda betecknadt genom ett hierarkiskt tecken; att lära sig, det är att mottaga smörjelsen; att undervisa, det är att utölva embetet. Utan fördom mot de sär skilda kulter, som hennes medlemmar förkunna eller vörda, har hon en allmän kult, gemensam för alla, såsom hennes dogmer, det är, att upprätta Guds rike på jorden såsom i himmeln, att öfverföra i bandlingarne kraften af de lagar, som intelligensen upptäckt på idéernas område. Gud har skapat menniskan efter sitt beläte: menniskan omskapar verlden efter sitt, och följaktligen efter Guds; hon inför ordning bland naturens krafter, rättvisa i samhället. Hon fortsätter hvarje dag skapelsens verk, underordnande under tanken de orörliga tingen och bringande dem sålunda till en högre grad af lif. Hennes andedrägt lifvar materien hon gör af den icke blott sina behofvers slaf, utan äfven sina idéers tolk. Marmorn, lärftet, pappret, stämplade af konstnärens tanke, blifva liksom de lefvande tecken, hvilka meddela åt andra menniskors ande skönhetens gudomliga ideal.

Se der det heliga arbete, i hvilket vi inbjuda litteratören att deltaga. Måtte han alltid vara civilisationens prest; måtte han förakta att vara dess narr eller parasit. Måtte han, efter vår gamla odödliga Corneille's exempel, förena det pathetiska med det sublima och berusa våra själar med dessa stolta rörelser, som lifva dem till storhet. Jag säger ingalunda "att poeten bör blifva moralist och dogmatisera och undervisa!" Nej! Han bör vara sann, han bör vara stor; han bör förstå sin tid och Litteraturbl.

uttrycka dess lif: han bör, lik vexterna på jordklotet, inandas atmosferen och utandas den renad: han bör höja sig till alla konstens höjder, då skall han tillika upphinna sedlighetens. Sanningen är alltid belig; hon helgar allt hvad hon vidrör. Det sköna, det rätta, det sanna äro blott skilda uppenbarelser af en och samma sak, de olika sidorna af samma pyramid; de tyckas långt från hvarandra vid basen, de förena sig i spetsen.

Det återstår för oss att vidröra en ömtålig sida af vårt ämne, en fråga, på hvars bättre eller sämre lösning det mycket beror, huruvida, hvad vi otvan utlagt, blir möjligt eller chimärt. Menniskan lefver icke blott af ära; den vältaligaste mun kan ej undvara dagligt bröd. undvara dagligt bröd. Om ni ej vill, att litteraturen skall vara en handelsvara, så sägen oss, hvaraf ni ämnar låta litteratören lefva? Till en början vore jag mycket böjd för, att förenkla problemet genom att reducera det. Jag behöfver icke visa, huru skriftställaren skall rikta sig, ty jag ser ingen nödvändighet att rikta honom. Rikedomen är knappt mindre skadlig för honom än armodet. Den har sina bekymmer, sina mödor, sina bullersama och häftiga nöjen, hvilka göra tankens rena fröj der smaklösa; den har slutligen emot sig alla makters gemensama plågoris, smickrarne. Jag vet, att litteratören icke bör lefva fjerran från verlden, han skulle i en absolut enslighet förlora tillfället att iakttaga, makten att handla. Han bör se samlitvet, men utan anspråk att lysa der genom rikedomens företräden. Må han stolt medföra dit sin fattigdom, såsom en utmärkelse och ett privilegium. Må han uppträda der med tjusningen af en ädel karakter och, om han kan det, med sin äras glans: verlden skall högakta den, som skulle kunna förvärfva skatter och förstår att umbära dem. Långt ifrån att hafva att befara salongernas förakt, skall en utmärkt författare snarare behöfva frukta deras otidi

51

ga lockelser. Det är hufvudsakligen med sina likar han bör lefva. Om han är god, upprigtig, känslig, skall han bland litteratörer, som likna honom, finna ömma och oskattbara vänner. Intelligensens lif är ljufvare, när man lefver det flere tillsammans. Man uttalar sina idéer, och de blifva kärare genom minnet af de män, som dela dem. Hvilken sällhet i dessa anspråkslösa aftonsammankomster, der ordet, utan att stiga öfver brädden, aldrig försinar: der idén flyter vind för våg, och der man, vid de tusen vändningarne af ett samspråk utan pretention, upptäcker tusen fremmande utsigter, tusen nya och hänförande synpunkter. Det är ett eftersinnande med dubbel eller tredubbel kraft; det är ett minne befallande öfver två eller tre hjernor. Timmarna förflyta, natten framskrider: pendeln ensam märker det; och när dess förnyade slag gifva, liksom med otålighet, signalen till uppbrott, lemnar man för hvilan eller det ensliga arbetet denna konversation, som sjelt är den angenämaste förströelse och det fruktbaraste arbete.

Men äfven jag glömmer tiden vid denna målning af lyckan: om jag ej riktar litteratören, bör jag åtminstone bry mig om att lifnära honom.

Jag skulle önska, jag tillstår det, att han icke sökte förtjena sitt bröd med sin penna. Andens tjenst skulle synas mig både ädlare och friare, om den, som utöfvar densamma, icke väntade en lön derför. Skrifvande endast under idéns ingifvelse, vore hans stil alltid gedigen, sann, naturlig. Han skulle, för att förlatta, afvakta det som Buffon kallar "tankens mognadspunkt." Han skulle skrifva med passion, man skulle läsa honom med njutning. Jag skulle derföre önska, att skriftställaren egde ett anspråkslöst välstånd, och visheten att nöja sig dermed. Men säga till en författare: Äg räntor! det är ett råd, lättare att gifva än att följa. Försökom då att finna ett annat, allmännare tillämpligt. Jag skall säga åt skriftställarne: Rodnen icke

för att arbeta för lifsuppehället, men väljen edert arbete. Gören icke, för att förtjena bröd, det som man blott bör göra för att vinna ära. Pennan är en helig sak: heliga saker säljas icke. Indelen ert lif i tvenne hälfter; skären er dag i två delar. I påminnen er den stora och olycklige Jean Jaques, som om morgonen kopierade noter och om aftonen uppträdde såsom den sedliga känslans apostel, spiritualismens ener giska tribun? Man bör ej i allt imitera J. J. Rousseau: man kopierar icke mera noter, sen de tryckas. Jag vill icke ens säga: Gören som hans Emile; idken ett handt verk. Émile var god för sin tid; det var en nödvändig paradox, ett sätt att göra sin röst gröfre, för att bli hörd. Jag vet väl, att man på vår tid gjort mycket buller af våra poetiserande skräddare, snickare, smeder jag respekterar desse herrar, och ville mycket gerna beundra dem; men jag vet också, hvilka industrins fordringar äro. Man väljer ej ett handtverk för sin beqvämlig het; man får ej vara dilettant deri. Organerna, uttröttade af en lång, i svett och möda tilbragt, dag, äro mera egnade att locka anden till sömn, än att uppbära den i dess meditationer. Låtom oss hysa den önskan, men utan att hoppas dess alltför snara fullbordan, att handtverkaren måtte behålla hvarje dag några timmar öfriga för att läsa, för att tänka, för att utöfva sitt kal som tänkande menniska. Emellertid, måtte litteratören finna en sysselsättning, som ej tröttar mycket, men inbringar till räckligt, och icke berüfvar honom mera än en del af hans dag. Må han vara artist, lärare, embetsman. Må han göra porträtter: modellernas otålighet skall lemna bonom fristunder. Må han undervisa några timmar; om han har litet rykte om sig, skola honom icke felas elever. Må han summera sifror och redigera fakturor: den stora hufvudboken skall icke uttönıma hans fantasi. Vico var professor: Fichte gaf hvar dag en lektion i grekiskan, för att icke oupphörligt förblitva ansigte mot an

sigte med sin tanke. Charles Lamb var ett mönster för embetsmän, och Samuel Rogers styrde ett bankhus. Man kan icke författa alla dagar; en födkrok är en nyttig distrak tion: man återvänder hem mera sparsam med sina tysta studietimmar. För resten är jag icke strängare än Boileau: jag förbjuder icke en författare att "draga en laglig vinst af sina skrifter." Får hans bok afsättning; jag fägnar mig deröfver det är en belöning som sånggudinnorna tilldela honom, en fyllnad i hans aflöning. Ju mera han erhåller sådana, desto mindre skall han behöfva vänta af dem, desto mera skall han närma sig den oberoende ställning som vi tillönskat honom

Litteraturen kan mycket väl sjelf bryta sig sin bana och undvara maktens stöd. Jag vet icke, om ej till och med dess äreställen öfverstiga belöningarnes mått. Likväl, förutsatt att en upplyst och välsinnad administration ansåg det passande att beskydda de män, som skrifva, inser man efter det sagda, hvilket slag af välgerningar man af densamma för dem borde begära. Må hon akta sig för att öfverhopa dem med dessa förkrossande utmärkelser som Napoleon I, i en känsla af att efterverlden borde vara rättvis, drömde för den store Corneille! "Om han lefde på min tid", sade han, "så skulle jag göra honom till minister." Ah! sire, nåd för Corneille! han eftersträfvar icke detta. Ni har i honom en stor poet: kanhända gjorde ni af honom en medelmåttig minister. I brist på Corneille sökte Napoleon att taga Ducis: den vilda fogeln visste att undkomma den allsmäktige jägarens försåt. Hör, o Mäcenas, och äfven du, lycklige Augustus, hvad han behöfver, denne son af en frigifven, som kallar Horatius: först eder vänskap, om han anser er värdiga sin. Han är förtegen, ty han har snille: han skall icke missbruka ert förtroende. Se här slutligen det högsta målet för hans ärelystnad: ett litet fält med en liflig källa, litet skog. ett anspråkslöst hus, och framförallt friheten att lefva

man

der, när han vill och huru han vill, tillåtelsen att icke taga emot er, när det faller honom in att vara ensam. Allt detta kan öfversättas till det 19:de seklets språk: I offentliga makter, som önsken beskydda litteraturen, denna de stora nationernas högsta lyx, hjelpen skriftställarne att vinna en oberoende ställning. I utdelen platser och belöningar af alla slag: bevaren för dem de embeten som kräfva intelligens, men som lemna fristunder. Gifven dem tid att hafva talang. hafva talang. Indragen dem icke i de allmänna angelägenheternas hvirfvel; låten dem följa lugnt med vid stranden: men framförallt urskiljen med omsorg förtjensten från intrigen. Tron er icke sjelfva kunna döma i den saken. Ludvig XIV tillstod utan blygsel, att Despréaux bättre än han förstod att uppskatta dikters värde. I hafven akademier, lärda sällskaper: rådfrågen deras omdömen. men framförallt publikens. En nation bör ej misstänkas för partiskhet: äran kan icke ljuga.

Amiral Miaulis.

Ur Revue des deux mondes.

I.

Mot slutet af April 1854 lemnade jag vid nattens inbrott hamnen Scala di Salona, belägen vid Korinthiska viken ett litet stycke från Delphi och midt emot Vostitza (det gamla Aegium). Jag hade hyrt en liten hydriotisk kustbåt, Miaulis, kapten Lefteris, och hade för afsigt att kringsegla Peloponesus och besöka de förnämsta öarne i grekiska arkipelagen. Kaptenen och min ledsagare hade icke kunnat komma öfverens om vilkoren för båtens upplåtande åt mig, förrän efter fem timmars lifliga debatter, sedan de åtminstone tjugu gångor vändt hvarandra ryggen, för att lika många gån

ger ånyo uppsöka hvarandra och under de häftigaste åtbörder och med högljudd röst gräla om de enklaste saker. Jag åhörde ett stycke derifrån hela denna roliga debatt och hade flere gånger lätt kunnat inbilla mig, att min ledsagare och skepparen skulle råka i lufven på hvarandra, om jag icke af gammalt hade kännt, att folk af detta slag just då hålla på att uppgöra saken till ömsesidigt nöje. när man af deras beteende skulle sluta, att de vore färdiga att stöta knifven i hvarandra. Slutligen kom kapten Lefteris till mig, efter att ännu i sista stunden hafva gjort en åtbörd, såsom om han velat kasta min förträffliga Demetrius i hafvet, bugade sig djupt, lade handen först på sin panna och sedan på sitt bröst, enligt bruket i orienten; detta betydde att öfverenskommelsen var uppgjord, och att han och hans skuta nu stodo till min tjenst under hela resan.

Vi lade ut till sjöss vid solnedgången, sakta glidande framåt för en nästan omärklig landtbris. Lefteris hade, troligen till min ära, iklädt sig sina grannaste kläder. På hans bröst glänste medaljen för grekiska frihetskriget, och han var beväpnad ända till tänderna, liksom om det åter varit frågan att auställa jagt efter Turkarne. Hans af sol och vind brynta ansigte, med regelbundna drag och kraftfullt uttryck, var prydt af ofantliga, gråa mustacher, som hade kunnat täfla med den beryktade Kyriakuli's.* Vid anblicken af denna man med sitt dunkla ansigte och sin lysande drägt, som, med ena handen stadigt omfattande den polerade rorpinnen, den andra trotsigt hvilande mot en änterbila vid hans. gördel, då och då vände sina ögon från hafvet för att kasta en tankspridd blick på min ringa person, hade jag lätt kunnat föreställa mig, att jag befann mig i en af dessa Joniska korsarers våld, hvilkas lif

En ryktbar sjöman, hvars mustacher blifvit ett ordspråk; man säger, att han kunde binda dem tillsammans bakom sitt hufvud,

lemnat så rika och tragiska ämnen för poesin och romanen; men jag hade varit i tillfälle att öfvertyga mig, att dessa sträfva öboer under sin fribytareyta numera dolde endast godsinthet och ärlighet, för att länge hängifva mig åt sådana poetiska drömmerier.

Vid nattens inbrott begat jag mig ned i en liten, trång kajuta, som kaptenen afstått åt mig. Knappt hade jag inslumrat, innan en häftig skakning i hela fartyget kom mig att hoppa ur sängen: några sekunder derefter utbröt en af dessa plötsliga och rasande orkaner, som göra sjöfarten i Lepantiska viken så farlig. En tioeller tolfårig gosse, vår enda skeppsgosse, kom genast ner för att enligt fromt bruk upptända ett vaxljus framför en bild af Madonnan, hvilken jag i mörkret icke bade varseblifvit, hvarefter han med den käckaste och mest obekymrade min i verden. hvisslande åter begaf sig på däck. Vid vaxljusets fladdrande sken upptäckte jag en enkel afbildning af den heliga Jungfrun midtemellan ett konterfei af S:t Nicolas, sjömännens skyddspatron, och ett annat af en besynnerlig personlighet, nedsjunken ända till midjan i vattnet och klädd i albanesisk drägt, bållande i venstra handen Greklands hvita och blåa flagga och i den högra en ofantlig tredäckare, liksom man ser kortkungarne med spiran och riksäpplet. Under denna groteska bild hade man skrifvit : "At skaparen af vår flotta". Jag fann af underskriften, att denna nya hafsgud var ingen annan än den ryktbare Miaulis, hvars namn redan prydde bakstammen af vårt lilla fartyg. I detsamma instörtade min ciceron blek, uppskrämd och genomvåt, kastade sig till Madonnans fötter och ställde till henne följande egendomliga bön: "Rädda oss, rädda oss, o Guds moder! ty om vi omkomma, då omkommer äfven du." Derpå bönföll han hos mig, att jag skulle befalla vår kapten att söka skydd i hamnen Galaxidi, hvarifrån vi voro aflägsna endast ett litet stycke. Jag skyndade mig huf