lig rot, sönderstöter den och ger en kall dekokt derpå åt ett får, som fem minuter derefter dör i konvulsioner. En del af samma rot förvandlas till rök och uppstiger mot skyn; regn följer efter en dag eller två. Slutledningen är klar. Vore vi lika mycket plågade af torka, skulle denna logik vara oemotståndlig i 1857 års England.

Som Bakwainerna trodde, att något samband måste finnas emellan "Guds ords" närvaro i deras stad och dessa oupphörliga sorgliga tork-år, betraktade de ej kyrkklockan med några vänliga blickar, oaktadt de fortfarande bemötte oss med välvilja och aktning. Jag vet mig aldrig haft någon fiende i hela stammen. Den enda öppet erkända anledningen till missnöje uttalades af en mycket inflytelserik och förståndig man ibland dem, en farbror till Sechele. "Vi hålla af dig lika mycket som om du vore född ibland oss; du är den enda hvita man vi kunna bli riktigt förtroliga med (thoaëla); men vi önska, att du ville upphöra med det der eviga predikandet och bedjandet; med det kunna vi ej alls bli förtroliga. Som du ser få vi aldrig regn, då deremot de stammar som aldrig bedja, som vi göra, få regn i öfverflöd." Detta var också verkliga förhållandet; och vi sågo ofta regn falla på höjderna af tio mils afstånd, medan det ej värdigades se ned på oss "ej ens med ens med ena ögat." Om luftens ande också ej hade sin hand med i spelet, fruktar jag dock, att jag ofta gaf honom skulden för den brännande hetta vi utstodo.

Folkets beteende under denna långvariga torka var särdeles berömvärdt. Qvinnorna gjorde sig af med sina flesta prydnader för att köpa säd från mera lyckliga stammar. Barnen genomströfvade trakten under letande efter de många slag af lökar och rötter, som kunna tjena att uppehålla lifvet, och männen gingo på jagt. Vildt af det större slaget, såsom bufflar, zebror, giraffer, tsesséber, kamas eller kap-hjor

tar, kokongs eller gnus, pallahs, noshörningar m. fl. samlade sig i mycket stora skaror vid några källor i närheten af Kolobeng, och en så kallad "hopo", eller fallgrop, uppfördes i grannskapet till deras förgörande. Hopo'n består af två häckar i form af bokstafven V, som nära vinkeln äro mycket höga och täta. I stället för att sammanlöpa, bilda häckarne der en gata af omkring femtio alnar i längd, vid hvars yttersta ända är gräfd en grop af omkring sex eller åtta fots djup och tolf eller femton fots bredd och längd. Trädstammar äro lagda tvärsöfver gropens kanter, isynnerhet öfver den som ligger närmast intill gatan, der det är meningen att djuren skola hoppa ned, och öfver den längst från gatan belägna kanten, på hvilken man väntar att de skola försöka undkomma, sedan de störtat ned i gropen. Trädstammarne bilda en öfverskjutande kant och göra flykt nästan omöjlig. Det hela är omsorgsfullt öfvertäckt med gröna ruskor, hvarigenom gropen får likhet med en undanskyld fallgrop. Som häckarne ofta äro omkring en mil långa och lika långt ifrån hvarandra vid sina ändar, så har en stam, som bildar en skall-ring af tre eller fyra mil omkring fallgropen, god utsigt att göra en rik fångst. Sedan djuren under högljudda skri'n blifvit jagade till den trånga delen af hopo'n, kasta män, som der hålla sig gömda, sina spjut in bland de skrämda hjordarne, och framåt rusa djuren till öppningen mellan de båda häckarne och ned i gropen, tills den är full af en lefvande massa. Några undkomma genom att hoppa öfver de andra, såsom man ser hundar göra i en tätt packad fårskock. Det är en förfärlig scen. I sin vilda jaktlust genomborra männen de ståtliga djuren med sina spjut; andra af de arma varelserna, som af sina döda och döende kamraters tyngd blifvit nedtryckta, komma då och då i sina dödsryckningar hela massan att häfva sig.

Bakwainerna dödade ofta på en vecka

i de särskilta fallgroparne mellan sextio och sjuttio stycken högdjur; och som hvar och en, både rik och fattig, erhöll sin del af bytet, motverkade köttet de skadliga följderna af en uteslutande vegetabilisk föda. När de fattiga, som ej hade något salt, nödgades lefva helt och hållet af rötter, besvärades de ofta af dålig matsmältning. Sådana fall hade vi ofta tillfälle att se, ty, som trakten var helt och hållet i saknad af salt, hade endast de rika råd att skaffa sig sådant.

De inhem

ska läkarne, som väl insågo sjukdomens orsak, föreskrefvo vanligen jemte sin medicin något litet af denna ingrediens. Doktorerna sjelfva hade intet, så att de fattiga kommo till oss med begäran om hjelp. Vi togo vinken i akt och botade hädanefter sjukdomen genom att gifva dem en tesked salt utan några andra medikamenter. Mjölk eller köttmat gjorde samma verkan, ehuru ej så hastigt som salt. En lång tid efteråt, då jag sjelf, vid två särskilta tillfällen, var utan salt i fyra må nader, kände jag intet begär efter denna krydda, men plågades af en mycket stor längtan efter de ofvannämnda födoämnena. Detta fortfor så länge jag måste inskränka mig till en uteslutande vegetabilisk föda, och när jag kunde skaffa mig ett mål kött, hade det, ehuru kokadt i fullkomligt friskt regnvatten, samma angenäma smak, som om det varit lätt kryddadt med salt. Mjölk eller kött, förtärdt i huru små portioner som helst, fördref helt och hållet de jufva drömmarne om stekta bringor af feta oxar och skålar af kall mjölk, som strömmade ut ur stora runda kalabashflaskor; och jag kunde då fatta den tacksamhet, som fattiga Bakwainqvinnor, hvilka befunno sig i intressanta omständigheter, ofta visade min hustru för en gåfva af något litet kött eller mjölk.

Utom andra menligt inverkande omständigheter, blef den allmänna osäkerheten om hvar medel skulle fås till lifsuppehälle, ehuru den ej gick till fullkomlig

hungersnöd, samt nödvändigheten för folket att ofta vara frånvarande antingen på jagt eller för insamlande af rötter och frukter, ett allvarsamt hinder för dess framsteg i kristendomen. Vår egen uppfostran här hemma i England sker lika mycket vid det komfortabla frukost- och middagsbordet och vid den trelliga aftonbrasan, som i kyrkan och skolan. Få engelsmän skulle med af hunger skrikande magar förhålla sig anständigare i kyrkan än de äro när dessa organer äro öfverlastade. Trasskolorna skulle helt och hållet, förfelat sitt ändamål, om ej lärarne visligen gifvit barnen föda så väl för kroppen som för själen; och vi måste ej blott som en kristlig pligt visa ett vänligt intresse för det lekamliga välbefinnandet hos föremålen för vårt deltagande, utan vi kunna lika litet hoppas väcka helsosamma känslor hos de fattiga, vare sig i vårt eget eller främmande land, utan att mata dem uti dem, som vi kunna hoppas att se ett vanligt arbetsbi uppfödt till en vise med kupans vanliga föda.

Om denna åsigt är riktig, måste utskickandet af evangelium till hedningarne innefatta mycket mer än hvad som ingår i det vanliga begreppet af en missionär, nemligen en man som går omkring med bibeln under armen. Isynnerhet borde en större uppmärksamhet fästas på handelns befordrande, då denna, hastigare än något annat, borttager den känsla af isolering som hedendomen alstrar, och kommer stammarne att känna sig ömsesidigt beroende af och ömsesidigt välvilliga mot hvarandra. I detta syfte erhöllo missionärerna i Kuruman tillstånd af regeringen, att en handlande skulle få nedsätta sig på stationen; en betydlig handel har deraf blifvit en följd; och köpmannen sjelf har blifvit rik nog att kunna draga sig ifrån rörelsen med en vacker utkomst. De lagar som ännu hindra fri handelsförbindelse emellan de civiliserade nationerna synas ej vara någonting annat än lemningar

af vår egen hedendom. Mina iakttagelser i detta ämne ha ingifvit mig en särdeles liflig önskan att kunna bidraga till att Afrika blir en produktionsort af råmaterialierna för de europeiska manufakturerna, ty härigenom kunna vi ej blott göra ett slut på slafhandeln, utan äfven införa negerfamiljen i den nationernas stora samfundskropp, i hvilken ingen enda lem kan lida utan att äfven de andra hafva känning deraf. Kröntes ett sådant företag med framgång så väl i östra som vestra Afrika, skulle det i tidens lopp leda till en långt vidsträcktare spridning af civilisationens välsignelser, än bemödanden som hafva andlig bildning till uteslutande syfte och äro inskränkta till en enda liten stam. Det vore dock naturligtvis högst önskligt att äfven denna verksamhet samtidigt drefves vid stora och sunda centralstationer; ty hvarken kristendom eller civilisation kunna befrämjas särskilt för sig. De äro i sjelfva verket oskiljaktiga.

Om Språkets väsende.

I fjerde häftet af Nordisk universitetstidskrift 1858, utgifvet af K. Claeson, läses en afhandling, "Om Språkets ursprung och väsende" af denna, beklagligen redan i unga år från sina vetenskapliga sträfvanden genom döden bortryckta författare. Denna afhandling, likasom några recensioner af lingvistiska arbeten i samma häfte, vittna om författarens ovanliga beläsenhet äfven på detta gebit icke mindre, än om hans insigt och skarpsinne i bedömandet af dithörande frågor. Filosofin utgjorde, som våra läsare redan känna, hans hufvudstudium.

Sagde afhandling af Claëson är, såsom den måste vara, en filosofisk undersökning. Den förutsätter som sådan lingvistisk och historisk insigt. Men det tillhör

det ovanliga, att finna denna grundad på så omfattande studier som de i afhandlingen framträda. Ja man kan väl säga, att i den litteratur, Förf. citerar, till och med finnes något för mycket. Ty det står utöfver hvarje filosofins idkares förmåga, att för hvarje undersökning lägga så omfattande studier till grund; och det vore föga öfverraskaude, om äfven Förf. förbigått eller mindre noggrannt skulle uppfattat det ena eller andra af, hvad den citerade litteraturen har att erbjuda.

Men om så också vore; afhandlingens grundlighet vittnar dock för sig sjelf. Någon annan med den jemförlig framställning af, hvad både från lingvistisk och filosofisk synpunkt blifvit yttradt om språkets väsende, finnes säkert icke; icke heller träffas lätt något insigtsfullare bedömande af de särskilda åsigternas vetenskapliga värde. Framställningens klarhet utgör icke afhandlingens minsta förtjenst; och den erbjuder derföre en lärorik läsning för hvar och en, som icke helt och hållet saknar språkliga studier, och för hvilken åtminstone psykologin och logiken icke äro totalt fremmande. En gagneligare läsning kan också icke erbjudas dem, hvilka efter sitt tillfälligtvis öfverkomna pund af löst tidningsvetande och hvardagsförstånd resonnera om nationalitet och språk, utan allt begrepp derom, att ämnet utgjort föremål för den mest omfattande lärda forskning och för de djupsinnigaste tänkares derpå stödda undersöknin

gar.

I afhandlingen äro två skilda frågor sammanstälda, den rörande språkens ursprung och den rörande språkets väsende. Förf. skulle kanske gjort väl i att nogare skilja mellan båda. Ty språkens ursprung faller delvis inom historien, t. ex. det nuvarande Engelska och de Romaniska språkens. Deras yttersta ursprung åter ligger inom det för menskligt vetande fördolda, såsom menniskans eget och allt tillvarandes första ursprung. Men språkens vä

sende, om man dermed förstår språkets förnuftiga betydelse, är något helt annat. Språket hörer uteslutande menniskan till, är menskligt språk, och med dess väsende borde derföre icke förstås annat, än dess betydelse för menniskans vetande och handling, såsom de båda former, i hvilka menniskoanden bevisar sin tillvaro.

Öfverhufvud har det alltsedan Baco's tid gällt för s. k. exakt vetande, att känna orsakerna till de företeelser, i hvilka tingen äro till för det menskliga medvetandet. Ett sådant vetande har sitt värde, emedan företeelserna derigenom få ett eljest saknadt sammanhang. Men någon Men någon insigt i tingens väsende innebär detta exakta vetande icke. All naturvetenskap, som intet annat är, än ett sådant vetande om orsaker och verkningar, bör vittna härom. Baco förkastade deremot forskningen efter ändamålet, såsom något, hvar igenom menniskan ledes endast till toma försäkringar. Men menskliga forskningen har likväl icke låtit afhålla sig från att i historien uppsöka ändamålet och i mensklighetens tillvaro öfverhufvud slutändamålet, bestämmelsen. Mer och mer har tvärt om detta betraktelsesätt blifvit den historiska forskningens. Man lemnar numera åt komedin att framställa de historiska verkningarne af ett spildt "Glas vatten"; medan den historiska betraktelsen förklarar t. ex. reformationen och Franska revolutionen ur det religiösa vetande, de sociala och politiska öfvertygelser, den kyrkliga ordning, det samhällsskick och de statsformer, som dessa verldshändelser voro bestämda att bringa i dagen. Man lärer: det var detta, som komma skulle, hvilket i dem arbetade sig fram; den egentliga verkande orsaken var alltså något, som ännu icke fanns till, utan som först skulle framgå ur de tilldragelser, hvilkas orsak det var. Det vill säga: den yttre orsaken var väl en företeelse bland andra i företeelsernas kedja, men den inre, då ännu fördolda grunden till dess verk

samhet, skulle först blifva känd i dessa företeelsers verkningar.

Denna är den stora åtskilnaden mellan den historiska betraktelsen och den exakta naturbetraktelsen. Den grundar sig i skilnaden mellan andens verld och naturens, frihetens och den blinda nödvändighetens.

När man nu vill söka en förklaring öfver språkets väsende, måste man nödvändigtvis lemna det exakta vetandets ståndpunkt såväl som all förklaring ur en naturprocess öfverhufvud. Fysikern och fysiologen kunna angifva närmaste orsaken. Den berömde anatomen Müller har, om vi icke misstaga oss, med tillhjelp af en pust låtit lik tala frambringa artikulerade ljud. Alla högre organiserade djur hafva läten; och det lider intet tvifvel, att de genom dem förmå meddela sig med hvarandra. Så vidt man kan veta, äro dessa läten uttryck för affekter. Man kan också anse dem i språket motsvaras af interjektionerna, ehuru dessa redan äro konventionela, i någon mou vexlande hos skilda folk och på skilda tider. Men interjektionen räknas blott formelt till språket. Hvad sålunda är gifvet, är, att språket beror af en fysikalisk icke mindre än af en organisk naturprocess, hvilka dock ingendera gifva någon förklaring öfver dess väsende.

Man tycker det vara ganska lätt att förstå, hvad språket är. Hvar och en inser det, att språket är det medél, hvarigenom den ena menniskan meddelar, den andra sina föreställningar och tankar. Man kommer lika lätt öfver svårigheten att förklara, huru den ena individen i vissa af hörseln uppfångade ljud kan erfara, hvad som föregår i en annan individs medvetande. Ty daglig erfarenhet visar, att menniskan läres att vid vissa ljud fästa vissa föreställningar och begrepp. Man kan tillägga: denna förklaring öfver språkets betydelse är fullt tillfredsställande!

Så synes det. Dock äfven då man

lemnar frågan om språkets första uppkomst helt och hållet å sida, framstår både öfverensstämmelsen och olikheterna i de skilda språken såsom något genom det anförda helt och hållet oförklaradt. Skulle blott ett enda universalspråk finnas, kunde man vidhålla det anförda faktum, att menniskorna lärt sig detsamma från generation till generation, och att det måste vara lika gammalt med menniskoslägtet. Men man skulle äfven sakna en förklaring, hvarföre detta universalspråk inom sig vore bundet af bestämda lagar, så att, såsom all språkforskning visat, äfven den minsta detalj har sin gifna lag och regel. Det är lätt insedt, att det är denna lagbundenhets grund, som utgör språkets väsende, att det är den, som egentligen skall förklaras. Den bevisar, att ljudspråket icke är något godtyckligt meddelningsmedel såsom t. ex. de döfstummas teckenspråk. Frågan är således den: hvarföre följer menniskan i meddelandet af sina föreställningar och tankar denna språkets lag? Och denna frågas besvarande blir mera komplicerad, då det är bevisligt, att jordens kända 860 språk, om de äfven i väsentliga delar följa samma lag, likväl äfven äro från bvarandra skilda just genom sina lagars olikhet.

Vi skulle för vårt ändamål föras allt för långt, om vi här ville genom exempel förtydliga det nyss sagda. Det kan dock för en och annan läsare vara obekant och derföre förtjena nämnas, att man hittills lyckats gruppera blott ett jemförelsevis ringa antal språk i vissa genom förvandtskapen utmärkta språkstammar. All språkforskning inskränkte sig ända till reformationstiden inom de klassiska språken, egentligen latinet, och till en del dettas dotterspråk, de Romaniska språken. Sedermera tillkom genom studium af gamla Testamentet Hebreiskan och dermed beslägtade språk, de Semitiska. När i sista seklet det Indiska Sanskrit-språket blef kändt, lärde man sig inse, att detta ut

gjorde på sätt och vis ett urspråk för icke blott de klassiska utan äfven för de Germaniska språken i den mening nemligen, såsom senare blifvit upplyst, att Sanskrit tidigare, än äfven Grekiskan och Latinet, upphört att vara ett lefvande språk och derföre bibehållits i en ursprungligare form, än de senare. Denna stora språkfamilj kallade man den Indo-Germaniska, numera den Indo-Europeiska språkstammen, emedan äfven de Slaviska språken höra till samma stam. Senare har man lärt känna Kinesiskan och andra Ostasiatiska språk, hvilka tillhöra en tredje språkstam. Och slutligen har förnämligast Castrén angifvit gränserna för den fjerde kända stammen, den Ural-Altaiska eller Altaiska, till hvilken Finska språken höra.

Det kännetecken, genom hvilka man hufvudsakligen åtskilt dessa språkgrupper, förefalla delvis mera från ytan tagna. Karakteristiskt är visst förhållandet i Kinesiskan (och dermed beslägtade språk), att dess ord icke fördela sig på särskilda ordslag, Nomina, Verba o. s. v., icke heller böjas, deklineras eller konjugeras. Samma ord är nomen eller verbum, får betydelsen att utmärka ett visst tempus eller kasus, alltefter den olika ordning, i hvilken orden följa på hvarandra, efter deras olika accentuering för hvarje fall och genom begagnandet af några få partiklar. Man har kallat dessa språk för isolerande, emedan sålunda orden i dem stå isolerade från hvarandra, utan några deras sammanhang utmärkande biord, ändelser o. s. v. De Indoeuropeiska och Semitiska språken benämnas deremot flexionsspråk och skiljas sinsemellan genom olikheten i böjningssätt. De Altaiska åter och flera ännu icke klassificerade benämnas agglutinationsspråk, emedan deras böjningar i mer eller mindre grad åstadkommas genom hufvudordens sammansättning (hopfogning) med partiklar och andra biord. Men en nogare undersökning har visat, att äfven flexionsspråkens ändelser, i stället för att