sorgsfullt en mängd svartnade trädstammar med jord? Dessa stammar äro ek; och väl lönar det sig, att så omsorgsfullt och småningom torka dem, för att hindra dem från att spricka. Om de få spricka sönder, duga de till intet annat, än bränsle, men om man lyckas torka dem väl, utan att de få spricka och remna, kan man få väl betalt för dem af trädsnidare, svarfvare, snickare m. fl. Det är derföre man täcker dessa trädkubbar med fuktiga torfremnor; och hustrun kommer ofta och ser efter dem och vänder dem och skuggar dem, och låter dem slutligen småningom fullkomligt torka i solskenet, tills de blifva så hårda och sega, att icke en enda splittra lossar från dem. Sedan finna de sin väg till den torftiga vindskammaren i Dublin eller till de ödsliga fängelsehålor, der den skicklige men lättsinnige artisten, som kan förtjena sina två guineer om dagen, sitter fängslad för skuld. Uppå sådana ställen är det man måhända under mången bitter svett tillverkar de verldsbekanta konstrika sniderierna af så kallad Irländsk ebenholtz, föreställande den utdöda Irländska varghunden, den nationela eken, det Irländska nationaltecknet, treväpplingen, de runda tornen, minnesmärken från en förgången tid, den Irländska harpan och mycket annat, som är uteslutande nationelt. Dessutom förfärdigas häraf många andra saker, såsom prydliga bläckhorn, pappersknifvar, snusdosor, små brickor m. m., och alla dessa saker äro oförgängliga - så hård och seg har eken blifvit under sin seklerlånga hvila i det våta kärret. En stor mängd trädsnidare förtjena på detta sätt från tio shillings till 2 pund sterling om dagen; och för detta hafva de att tacka den lilla mossvextens förstörelselust. Men hvad nu? Se huru folket strömmar till från alla håll och samlar sig vid ett dike i kärret! Hvad är det man lyftar från diket och så noga beskådar med häpnad och rysning? En mumie! en verklig mumie! Men icke såsom de Egyptiska in lindad i hundradetals alnar tyg, icke heller inbalsamerad annorlunda, än i ställets naturliga antiseptica. Han är klädd i djurhudar och har ett slags sandaler på sina fötter. Det är en man af en längesedan förgången race. Men vi få icke bedöma racen efter storleken hos denna individ. Han är nästan så lätt som en docka och icke större än ett tioårs gammalt barn. Ingen under! ty hela benbyggnaden är försvunnen redan för många sekler sedan upplöst af morasets frätande safter. Hans hufvud är lika mjukt som den öfriga kroppen. Han är blott ett stycke styft läder från hufvudet till fotabjellet. Han var en af dem, som först mördades af den lilla mossan, troligen då han skulle uppsöka hemmets härd, återvändande från sin fiskarefärd på den allt trängre vordna insjön, eller från jagten på de skogbevexta höjderna. Hans lott blef slutligen att begapas af nyfikne uti ett Dublinermuseum och der få sina läderaktiga lemmar bortsnattade bit för bit af folk, som tro, att mumier äro ett absolut botemedel mot fallandesot. Slutligen läste man dock in honom under glas och lemnade honom i lärda mäns förvar, för att kunna bevara helst några qvarlefvor af denna urgamla medborgare. Detta är på långt när icke den sista af de skatter, mossan tvungits att lemna ifrån sig efter tusenårig besittning. Ständigt ser man arbetsfolket, som äro sysselsatta med att undersöka marken och fördjupa dikena, skocka sig omkring något föremål för undran och nyfikenhet. Hvad är det för ett brunt golf, som möter spaden vid ett djup af tjugu fot? Uppsyningsmannen hastar ner i diket för att närmare beskåda det. Kanten af hvad de anse för ett golf finner man snart, och när arbetarne gräfvit ännu nio fot djupare, förklara de det vara en slags låda af 12 foti qvadrat, de påfunnit. Denna låda är det gamla hus vi sågo på insjöns leende strand. Snart påträffas den stenbelagda vägen till härden, och nu sjeltva härden. Här kan man plocka upp de förstenade, svartnade nötter, som man för tusendetals år sedan insamlat till vinterförråd. Dessa nötters bestämmelse blef dock icke att ätas, utan att ligga i den sura vätskan i tiotal sekler, för att sedan pryda hyllorna i naturaliekabinetter och af kommande generationer undrande beskådas. Men någonting annat, som mera tager vår känsla i anspråk, har man funnit ett stycke längre fram. Hvad kan väl vara förgängligare, än en barnleksak? Vi anse ju sjelfva barndomen som någonting flygtigt, hastigt bortilande som en juf dröm, och dess leksaker äro det första, som gör barnet bekant med tingens förgänglighet. Och dock se vi här en leksak ett trädsvärd som svängdes af en liten hand för måhända flere hundrade generationer tillbaka. Denna hand, som senare hårdnade i jagtens och krigets blodiga yrken, har förmultnat redan för många tidsåldrar sedan, men här hafva ännu dess barndomsleksak trädsvärdet brunt, glänsande fullkomligt oskadadt, af en besynnerlig antik form, med en knöl deruppå, hvars ändamål man icke kan förklara; och detta svärd kunde ännu begagnas som leksak. Intet barn skall dock mer svinga det i sina små händer. Det har under tidernas lopp blifvit en sak af allvarligare art och ligger nu ibland de skatter, som förvaras i Kungliga Irländska Akademin, till lärda mäns begrundande. Detta lilla svärd låg så lätt på sin torfbädd, som om det hade legat på ett hyende. Men här är något annat, som sitter så hårdt fast i kärret, att man skulle tro det vara rotadt i klippan derunder. Det ser ut som ben, men så knöliga och qvistiga, att de likna rötterna af något stort träd. Det erfordrades ett dussin män med rep och starka armar, för att få massan i rörelse. Äntligen lossar den - ett ofantligt hufvud af något okändt vidunder. Är det väl möjligt, att ett sådant vidunder existerat? Gräfven vidare! Söken upp ryggraden och gräfven nedåt långsmed benen! Ja, i sanning, det är skelettet af ett djur! Så snart zoologen sett några kotor deraf, förklarar han det vara en jätteelg. När hela skelettet blifvit uppsatt, skåda menniskorna med häpnad upp derpå, vandra mellan dess ben och tala med undran om de dagar, då jorden ännu hyste sådana gigantiska varelser, som denna. I hafvet dväljas ännu deras vederlikar, och i fjerran länder lefva ännu elefanten och flodhästen; men hvem skulle trott, att det lilla Irland någonsin hade blifvit trampadt af sådane hofvar. Med hvilken vältalighet skola icke våra skalder och naturforskare tala om de förgångna dagar, då jätte-elgarne kommo för att släcka sin törst vid stränderna af våra speglande insjöar! Alltsom gräfningen skrider framåt komma de fordna skogarne i dagen, af hvilka en del, enligt beräkning, vuxit för hundradetals år sedan under de öfriges rötter. Man kan häraf döma till tätheten af de lägsta torflagren. I detta nedersta lager ligger en trädstam, hård som jern. Detta är idgranen vi sågo falla som ett af de största offren för mossans snålhet. Hvart hamnar detta block slutligen? I en vindskammare, der en ung konstnär lägger det tvärsöfver bänken och med mycken möda sågar ett stycke deraf, i hvilket han gör inskärningar med sin skarpa meissel för att visa någon resande fremling huru fin den chocoladfärgade texturen är och huru väl härdade de verktyg böra vara, med hvilka man skall snida ett sådant rart, gammalt stycke idgran. Då sjelfva de naturliga sjöarne och skogarne blifvit uppslukade, är det ingen under om de konstgjorda holmarne äfven försvunnit. Öfver samma ställe der de fordom stått leder man nu ett djupt dike, hvilket man ytterligare fördjupar för att skaffa vattnet aflopp. Under detta arbete påträffar man en mängd af gamla, besynnerliga fornlemningar, kringströdda här och der. Jern och stålvapen från en nyare tid finner man högre upp, nemligen sådana som varit lätta nog att kunna uppbäras af den lilla mossan. De tyngre deremot, och de äldsta bronsvapen finner man sist, omedelbart under de nedersta torflagren. Rundtomkring ligger en mängd ben af tama och vilda djur, som blifvit förtärda vid de gamla festerna. Äfven hudar anträffar man, hvilka måhända begagnats till båtar eller kläder. Ännu lägre ner, i sjelfva den ursprungliga marken framskymtar skinande guld, till hälften begrafvet i leran. Här finna vi dessa gamla prydnader, hvarom vi förut talat, ännu en gång glänsande mot solen, ehuru man aldrig numera får veta hurudan den menniskorace var beskaffad, som prydde sig med dem, och hvarföre de hade denna besynnerliga form. Här se vi kindplåtarne, diademerna, halsprydnaderna och de tunga bäckenlika plåtarne, de märk värdiga ringarne och de vridna kronorna och gördlarne. Här hafva vi dem alla. När man inläst äfven dessa i något museum, kunna vi anse den lilla mossan uppryckt med roten och hemsökt med full vedergällning. En lång rad af århundraden har förflutit, och dalarne blifvit fyllda med svammig mossa till en yta af fyratusen tunnland, och nu håller man på med att rensa dem åter. Hvad skall sedan ske? Skall man kunna återgifva oss våra glänsande sjöar och grönskande skogar? Skall allt blifva som förr, med undantag af menniskorna som lefde der? Nej. Sådant skall aldrig ske. Vi skulle älska att skåda höjderna betäckta af skog, men ännu har man icke planterat sådane. Der sjön fordom utbredde sin yta plöjer och uttorkar man marken och gör den fruktbärande, och dalen skall i sinom tid erbjuda en leende utsigt öfver böljande sädesfält och gröskande ängar. Der de förgängliga holmarne stodo, skola meniskoboningar resa sig. Der fiskarne fordom lekte skola fredliga får beta. Der ulfvarne tjöto, hör man nu redan boskapens bölande. Der mördande strider utkämpades man mot man, skall man se män beväpnade endast med skäran och lian utföra sina fredliga värf. Så skall det i en framtid blifva, låtom oss hoppas det; men ännu återstå hundradetals tunnland öde kärr, som först skola bortskaffas. Det är framtiden förbehållet att fullkomligt utrota den lilla mossvexten. Skall förändradt förhållande mellan export och import eller förbättrad vexelkurs till Finland återföra de pengar, som härifrån utgått? Man skulle tro, att, om denna fråga icke gällde Finland, utan i allmänhet uppstäldes, ingen, skulle vara tveksam rörande svaret. Ty när penningen går ut ur ett land, betalas den såsom mellangift mellan export och import. D. ä. då det för exportvaran erhållna priset på utländsk ort icke räcker till att betala den derstädes uppköpta importvaran, måste det bristande betalas med kontant. I de flesta stater är den penning, som sålunda utgår, silfver eller guld. Men t. ex. i de stater, som tillhöra Tyska tullföreningen, i hvilka det Preussiska pappersmyntet är allmänt gångbart, kan det väl hända, att differensen liqvideras med detta bytesmedel. Skall den dock betalas till något land utom Tyskland, måste naturligtvis betalningen i sista instansen ske med klingande mynt. Under sådane förhållanden blir vexelkursen dålig, d. ä. den ringa tillgången till vexlar på utlandet gör dessa dyra. Men der ett lands sedelmynt icke har tvångskurs, der har denna dyrhet sin gifna gräns, och export af silfver och guld vidtager, då den blir förmonligare än vexelköp. Detta inträffar, när vexlar äro så mycket dyrare, att prisskilnaden öfverstiger transportkostnad och assurans för metallen. Och om icke tillräckliga fordringar på utlandet från en tidigare period finnas, måste detta för hållande förr eller senare nödvändigt inträda. Äfven der en statsbanks sedlar äro lag. ligt betalningsmedel, men banken för dem ger silfver, är förhållandet enahanda, så länge silfverutvexling fortfar. När differensen i utrikeshandeln sålunda är betald, återgår vexelkursen till sin vanliga ståndpunkt. De obetydliga fluktuationer, den alltid är underkastad, bero blott af en tillfällig större eller mindre vexeltillgång för ögonblicket. på hand. Han må köpa hvad annat som helst, så gälla hans sedlar lika litet, som då han köper vexlar. En författare i tidningen Le Nord, hvars artikel blifvit öfversatt i Finland's allmänna Tidning, uppger, att Ryska handeln har en sväfvande skuld till utlandet af ungefär 100 miljoner rubel. Hvarjehanda omständigheter verka enligt hans uppgift, att den icke kan genom ökad export betäckas. Derföre fortfar i Ryssland ett behof af vexlar, som icke kan tillfredsställas, och derföre är kursen fortfarande dålig. Ökas nemligen handelsskulden icke, utan om numera export och import gå upp den ena mot den andra, så är det blott omsättningen af den gamla skulden, som verkar dålig kurs. Denna omsättning sker na Har nu kursen haft någon verkan på underbalansen i utrikes handeln? Visserligen. Men den dåliga kursen är sjelf en verkan af underbalansen. Skulle export och import vägt lika, hade icke dålig kurs kunnat uppstå. Men när differensen mellan bå-turligtvis sålunda, att exporten utgår, för att da skall betalas, måste det alltid ske till sämre kurs, och då ökar kursskilnaden underbalansen. Om deremot sedlar, hvilka äro lagligt betalningsmedel, i ett land utgifvits till så stort belopp, att statsbanken icke förmår inlösa dem med silfver, hvilken verkan har detta förhållande på kursen? Så vidt vi förstå allsingen verkan? Gå export och import jemnt upp mot hvarandra, så finnas alltid vexlar att tillgå. Exportören säljer de vexlar, han drager på sin export åt importören. Den senare behöfver icke mera än den förra kan aflåta, och denne har åter större fördel af att hemma sälja sin vexel, än af att importera silf ver. En annan sak är, att, om redan agio uppstått mellan sedlar och klingande mynt, såsom alltid måste ske, då de förra icke inlösas med de senare, vexelköparen, importören, måste nominelt betala en vexel dyrare, om han köper den med papper, än om han kan köpa med silfver. Men på kursen gör han ingen förlust. Hans förlust är gjord, redan förrän han köper vexeln, derigenom att han haft sedelmyntet för tillfället betala den, men skulden åter måste förnyas, för att betala importen. Under sådane förhållanden är det också naturligt, att hvarje omsättning erfordrar en ny utgift, i kursdifferensen, så att antingen skulden måste oupphörligt ökas, eller sagde utgift betäckas af en öfverskjutande export. Förhållandet kan jemföras med ett lån hos en procentare, för hvilket låntagaren vid hvarje omsättning nödgas gifva revers på ett allt högre belopp. Det kan sålunda föranleda en fortfarande underbalans i utrikes handeln, äfven om i denna eljest numera ingen sådan skulle ega rum. Men orsaken är då uppenbart den, att en handelsskuld, genom sådan underbalans uppkommen, redan förefinnes. Härtill kommer ännu, hvad vi i en tidigare artikel i ämnet sökt göra tydligt: att i ett land, som för sina nödvändigare lefnadsbehof beror af utlandet, dessas ökade dyrhet i följd af dålig kurs måste efterhand öka produktionskostnaden för den inhemska exportvaran. I följd af dennas ökade dyrhet går alltså den vinst exportören kunnat hafva på kursen förlorad; eller med andra ord: den utländska köparen komme att betala sagde vara dyrare, än eljest, och den finner derföre icke samma afsättning han excellerar verkligen i en utförlig bevissom förut. När nu kursen af anförda orsaker faller, är det klart, att silfverexport snart blir fördelaktigare än vexelköp. Skulle silfver fås mot banksedeln, kunde kanske den förhandenvarande handelsskulden med silfver liqvideras och sålunda orsaken till den oförmonliga kursen undanrödjas. Men när så icke sker, går det silfver ut, som finnes i allmänna rörelsen; och sedan denna utväg upphört, måste kursen blifva än ofördelaktigare än förut. Det är känd sak, att silfret på denna väg nära nog försvunnit ur allmänna rörelsen här i Finland. Detta kan hafva tvenne orsaker. Antingen går silfret ut, för att betala eget lands handelsskulder, resp. för att omsätta äldre sådane, eller för att utjemna en närvarande differens mellan export och im port. Eller går det, emedan Ryska sedlar här gälla som lagligt betalningsmedel, till Ryssland eller till utlandet för Rysk räkning. Hr Henrik Borgström har i ett af de många förtroliga, i Helsingfors Tidningar införda brefven till undertecknad antagit, att silfverexport från Finland sker endast derföre, att den lönar sig, icke för att betäcka någon landets handelsskuld, hvilken vore följd af något missförhållande mellan export och import. Vi hade yttrat den förhoppning, "att landet på naturlig väg, genom ökad export minskad import, åter skall indraga det förlorade penningförrådet." Hr H. B. finner för godt att klyfva det sistanförda ordet och efter dess förra hälft inom parenthes sätta ("silfver"?). Under brefvets fortgång försvinner det blygsamma frågetecknet. Hr H. B. tager för afgjordt, att vi förutspått en snar silfverimport,* och * Det är detta konststycke, att börja med ett oskyldigt frågetecken och sluta med klingande mynt, vi funnit så talangfullt. ning, att silfverimport icke skall komma att ega rum, så länge silfverexport lönar sig så väl. Hvar och en vet, att landets rörelsemedel i decennier till en högst betydlig del bestått af Ryska sedlar. Guld har aldrig funnits; och derföre har det klingande myntet, hvars högsta valör varit en rubel, endast spelat rolen af skiljemynt. Förrådet deraf i cirkulationen har alltså varit jemförelsevis litet. Ryska sedelmyntet har, så länge det stått vid pari, af flera orsaker varit företrädesvis begärligt. Utom valörer lika med Finska bankens sedlars, från 3 till 25 rubel, har man Ryska sedlar på en rubel, på 50, 100, 500 och 1000 rubel. Enrubelssedlarne hafva varit beqväma för dagliga rörelsen; de högre valörerna för större liqvider och isynnerhet för remisser så väl inom landet som till utlandet öfver St. Petersburg och Riga. Det var på den tiden, dessa större sedlar i landet funnos, förhållandet, att nästan inga remisser per post skedde i Finska bankens sedlar. Den för hvarje år stigande importen från Ryssland gjorde äfven Ryskt sedelmynt begärligt. Och det var vanligt, att för de högre valörerna betala agio. Men hufvudsak är, att väl denna tillökning i cirkulationsmedlet var för allmänna rörelsen behöfligt. Skulle på den tiden de Ryska sedlarne icke varit lagligt betalningsmedel, är det väl antagligt, att silfver skulle inkommit i landet, och att Finska banken skulle varit i tillfälle att öka sitt silfverförråd och på samma gång beloppet af sina sedlar, hvarigenom de Ryska blifvit obehöfliga. Nu har Ryska sedeln fallit i värde. Men den Finska följer oskyldigtvis dess fallande åt. Och det kan antagas för ganska säkert, att, om Ryska sedeln kommer att bibehålla sin ställning, såsom nu afgjordt är, att tills vidare sker, Finlands penningstock icke kan ökas med något annat mynt, än denna sedel. En sådan ökning kan naturligtvis icke |