J. V. S. ste detta blad i sistanförda hänseende stå den må veta sin tid och lemna plats åt ett tillbaka, åtminstone i fråga om den inhem- yngre slägte. Denna fordran skall icke ska litteraturen. Den utländska hafva de förgäfves ställas på detta blad och dess öfriga inhemska litteraturbladen vanligen redaktion, som icke har något annat löfte lemnat åt sitt öde. Men i den inhemska för framtiden, än detta, att afgifva. är åtminstone en boks titel lika lätt läsen som aftryckt; och notiserna om densamma måste i en månadsskrift alltid komma senare, än i ett dagblad eller en veckoskrift. Sådant kan icke ändras; och det menliga häri försvåras deraf, att en stor del af denna litteratur, som dock för sin gagnelighet bör anmälas, icke kan hafva ett innehåll, hvaröfver något kunde sägas. Den enda läsning i bladet, som kan påräkna en större allmänhets deltagande, äro de från andra länders litteratur lånade skildringarna och berättelserna. Deras upp tagande utgör den enda beräkningen på popularitet och för bladets ekonomi. Men läsaren torde hafva funnit, att äfven de icke varit valda med afseende på den stora publikens tycke, utan hos läsaren förutsätta håg för vetande och, då de tillhört den sköna litteraturen, en oförderfvad smak. De hafva i senaste årgång mer än tillbörligt stått tillbaka för det öfriga innehållet; bvilket efter förmåga skall i den närvarande rättas. Om någongång ett stycke, som närmar sig spaltfyllnad, blifvit intaget, och om sådant äfven framdeles komme att ske, må läsaren icke för strängt bedöma det. Då sjelfva öfversättningen lemnat rum för klander, har den bästa omsorg från redaktionens sida icke varit i stånd att afhjelpa bristerna. Med dessa förklaringar och ursäkter lemnas äfven närvarande årgång åt läsarens välvilliga öfverseende. Den är den fjortonde, och bladet borde vara i den glada och förhoppningsfulla ungdomens år. Tyvärr närmar dock samma årtal en redaktion till den nötta ålderdomen. Af den kan icke mera väntas någon meningsändring, icke heller några framsteg i sättet att för allmänheten uppträda. Hvad deremot af den med skäl kan fordras, är, att Allmänt mensklig och nationel bildning. Sä länge nemligen menniskan icke sträcker sina tankar utöfver det, om hvars tillvaro hon genom sina yttre sinnen kan öfvertyga sig, är hon säker nog, att alla andra vid en benämning på dessa föremål fäster samma mening som hon sjelf. Huru skulle väl någon synnerlig olikhet finnas i de föreställningar, skilda individer fästa vid orden vext och djur. Det är visst fallet, att ingen någonsin sett djuret som sådant; men hvar och en har dock sett en hel hop djur af olika slägten och än talrikare individer af vissa slägten. Hvad man föreställer sig med ett djur i allmänhet, kan väl icke så noga bestämmas; men det är nog, att erfarenheterna äro temligen lika, och att ingen ur den allmänna föreställningen om djuret utesluter någon individ af de många man sett i verkligheten eller i afbilder. afbilder. Det är också för behofvet till räckligt. Ty på en noggrann öfverensstämmelse häruti ligger ingen stor vigt. Menniskorna kunna rätt väl lefva tillsamman, äfven om deras föreställningar rörande dylika föremål skulle i betydligare mon skilja sig från hvarandra att icke tala derom, huru skilda individers föreställningar om, hvad bänkar och bord m. m. äro, knappt nog synas kunna vara olika så likgiltiga äro de. Den öfverensstämmelse i desamma finnes alltid, som är nödig för frå gan om mitt och ditt. För en familjs samlif, i vårdandet af statens angelägenheter blir det noggranna vetandet om alla så dane ting, än mera likgiltigt. Med stigande intellektuel upplysning förändras väl den betydelse individen fäster vid hithörande ord, så att vid deras begagnande bilderna af ett allt större antal former föresväfva hans fantasi. Detta är väl icke utan inflytande på hans åsigter i vigtigare ämnen; men inflytandet är jemförelsevis omärkligt, och noggrannheten i detta vetande visar sig, såsom sagdt, vara för menskliga samlifvet temligen likgiltigt. Så förhåller sig icke med föreställningen om allt det, hvilket icke utgör föremål för omedelbar varseblifning genom de yttre sinnena. Huru olika äro icke t. ex. menniskors åsigter af, hvad ande, förstånd, förnuft, föresats, afsigt, ändamål m. m. hafva att betyda? Äfven angående sådane menskliga förhållanden, i hvilka hvar och en tycker sig vara hemmastadd, emedan han vet sina handlingar dagligen och stundligen bestämmas af deras makt, herrska bland skilda samhällsklasser och hos skilda individer de mest olika meningar. Huru olika föreställningar hafva icke t. ex. den vetenskapligt bildade juristen och bonden om, hvad lag, hvad aftal, hvad testamente m. m. är? Men det är här redan orätt att tala em föreställningar, till hvilka hörer, att man gör sig någon bild af det förestälda föremålet. För hvad lag är, finnes ingen bild. Äfven den minst bildade, ehuru han vördar lagen i domstolen och domarens ord, och bilden af lagskipningens yttre företeelse kanske föresväfvar honom, då han tänker på lagen, gör sig dock, som man säger, derjemte ett begrepp om lagen såsom en rättssats och har sina tankar derom, hvarföre den skall vara. Vid all den osäkerhet och dunkelhet i begreppen om dylika "osynliga ting", som hos mängden af menniskor är rådande, skulle man kunna tro, att samhällslifvet, hvilket dock just på medvetandet om dem är grundadt, endast tillfälligtvis har det fasta bestånd, hvarom dagliga erfarenheten vittnar. Men samma erfarenhet lärer, att menniskan, för att tro, icke behöfver begripa, och att hos mängden tron i sjelfva verket är starkare än begripandet. Tron t. ex. på menniskoandens förnuftighet likasom på lagens berättigande att gälla öfver allt individuelt godtycke finnes hos millioner, medan jemförelsevis få bland de många kunna säga, hvad förnuft och lag äro. Och det heter icke för ro skuld: menniskan lefver af sin tro. Men den intellektuela bildningen har det med sig, att den oreflekterade tron försvinner, och begripandet, insigten samt öfvertygelsen af insigt träder i dess ställe rättare: tviflet är det nödvändiga vilkoret för sträfvande till insigt, till högre intellektuel bildning. Dess tid kommer efterhand i folkens lif; den är i sjelfva verket alltid förhanden. Det har behöfts årtusendens intellektuela arbete, förrän det medvetande om det öfversinliga blifvit allmännare, som nu utmärker de kristna folken, förrän äfven den förnuftiga menniskoanden fattats såsom något öfversinligt och lag och rätt såsom en uppenbarelse af detta förnuft. Vetenskapen tillegnar sig blott en del af detta arbete. Ty det föregår stilla och omärkligt hos millionerna, tills vetenskapen sammanfattar och uttalar den nya öfvertygelsen och derigenom höjer den ur dess dunkel och obestämdhet. I denna form nedtränger sedan detta vetande till massorna, desto säkrare ju mera vetenskapen gifvit det rätta uttrycket åt deras redan för handenvarande öfvertygelse. Man kunde säga: dessa vetenskapliga läror blifva för dem trosformler. Sådane trosartiklar äro hos Europas flesta folk numera t. ex. personliga friheten, eganderättens helgd, jemnlikheten inför lagen. Ännu för tvåhundra år tillbaka var det annorlunda, och i sjelfva England fann monarkens rätt öfver undersåtarnes lif och egendom lärda och ifriga försvarare. I större delen af det öfriga Europa var den stora mängden faktiskt beröfvad dessa rättigheter, hvilka man nu kallar naturliga, menniskan af naturen, i och med hennes menskliga tillvaro gifna. Det sades, att likväl med stigande intellektuel bildning antalet af sväfvande föreställningar hos menniskan tilltager. Detta gäller främst dessa föreställningar om de osynliga tingen, hvilka egentligen icke borde kallas föreställningar utan tankar, begrepp. Klart är nemligen, att med bildningen medvetandet om menniskans andliga förhållanden utvidgas, så att hon gör allt. flera distinktioner mellan dem. Mängden äfven af de litterärt bildade eger likväl icke en strängt vetenskaplig insigt i dessa förhållanden. Dess begrepp om desamma äro derföre mer eller mindre osäkra och sväfvande. Huru mången tycker väl icke, att det t. ex. är likgiltigt, om man säger för stånd eller förnuft, det rätta eller det goda, samhälle eller stat, folk eller nation o. s. v.? Huru mången skrifver och trycker icke det ena eller det andra ordet utan åtskilnad.* Hvad är t. ex. vanligare, än att se naturliga, medborgerliga och politiska rättigheter förblandas med hvarandra? Det kan Det kan icke vara obekant, att den stränga skilnaden mellan sådane begrepp utgjort och alltid måste utgöra ett föremål äfven för vetenskapens undersökningar och bestämmanden. Vetenskapsmannen begagnar derföre * Man må icke tala om skilnaden mellan sådane abstraktare begrepp som t. ex. åtskilnad, olikhet, motsats, eller grund, kraft, orsak, om hvilken äfven de litterärt bildade ofta sakna allt medvetande. de motsvarande orden åtminstone med varsamhet, för att icke förvirra läsarens begrepp. Men den ovetenskapliga litteratören, som intet medvetande har om vigten af deras särskiljande från hvarandra, nyttjar utan vidare det ena eller det andra, utan någon grund för sitt val. Det är denna okunnighet om ordens betydelse, som oftast förer till litterär polemik, och än oftare gör en sådan betydelselös. Mängden kallar den en tom ordstrid, icke derföre att den skulle fatta de stridandes bristande insigt, utan derföre att dess egen brist på begreppsreda gör orden för densamma likgiltiga. Man vill bekymra sig om saken, icke om ordet. Men det är dock slutligen af ordet och dess betydelse i religionsläran, i den muntliga traditionen och litteraturen, i samhällslagarne, i alla rättsförhållanden individer och riken emellan, som hvarje menniskas öfvertygelser, görande och låtande bero. Det är ett par högst vanliga ord, om hvilka vi här önskat tala, icke för att söka lemna läsaren en vetenskaplig utredning af deras betydelse, ty en sådan utredning kan icke utom vetenskapen meddelas, utan för att visa, huru osäker den allmänna föreställningen rörande denna betydelse är och för att, så mycket ske kan, bidraga till dess förtydligande. Hvem talar och skrifver icke om allmän mensklig bildning? Det är visst svårt att säga, hvad de talande och skrifvande härvid tänka sig. Men vanligt är det åtminstone, att ettdera af tvenne förmenanden hysas: nemligen antingen att den allmänt menskliga bildningen är något, hvartill hvarje menniska af sig sjelf borde komma, endast hon icke af menliga inflytanden föres derifrån, eller att denna bildning är en genom slägtets gemensama beinödanden förvärfvadt sätt att veta och handla, hvaraf alla menniskor genom undervisning och exempel kunna blifva delaktiga, men hvilket likväl jemförelsevis få individer tillegnat sig, medan den stora mängden af en eller annan orsak har blott en ringa eller allsingen del deri. I förra fallet anser man denna företrädesvis menskliga bildning vara en fri utveckling af hvarje menniskas naturliga anlag, hvarigenom individen uppfyller en förmenad allmänt mensklig bestämmelse, hvars beskaffenhet hon likaså af sig sjelf kan inse och fatta. I det senare åter håller man före, att samhällslifvet och historien småningom fört slägtet till kunskap om menniskans bestämmelse, att något antal individer representerar detta vetande, och att bland dem åter ett antal äfven handlar i öfverensstämmelse med detsamma. Det kan väl hända, att någon om den allmänna menskliga bildningen gör sig den föreställning, att den verkligen finnes till hos alla menniskor eller åtminstone hos det stora flertalet, oberoende af all verldshistorisk tradition. Men vid närmare eftersinnande lemnas väl ändock Hottentotterna ur räkningen; ja icke ens Negerracen, Nya Zeelands vildar m. fl. torde få komma med. Noga taget slutar man kanske med att finna, det blott några vissa folk t. ex. Fransmännen, Engelsmännen o. a. utgöra den mensklighet, som har allmän mensklig bildning ehuru man äfven så kommer i förlägenhet, emedan man märker att det äfven bland Fransmännen gifves personer, som ingalunda äro några mensklighetsmönster. Sistsagde föreställningssätt kan derföre anses för okunnighetens, hvilket vid någon upplysning öfvergår till den redan i andra rummet beskrifna uppfattningen, att menskligheten, representerad af flera eller färre individer, under verldshistoriens fortgång, kommit till en bildning, hvilken man kallar allmänt mensklig, emedan man fin ner det önskligt, att den vore allmän. Vetenskapen har pröfvat och närmare bestämt dessa skilda föreställningssätt. Vid den nyare tidens ingång erhöll företrädesvis kunskapen i de gamla Grekers och Romares historia, vetenskap och konst namn af humanistisk bildning. De gällde nemligen ännu på den tiden för representanter af den högsta mensklig bildning; och till delaktighet i densamma kunde endast den lärde hinna. Men då efterhand de kristna folk en trambringade en sjelfständig vetenskap, litteratur och konst, fattades äfven den humana bildningen såsom en allmänt mensklig tillhörighet. Vetandet blef nemligen genom nationalspråkens begagnande allmännare tillgängligt, och man såg en möjlighet dertill, att hvarje menniska kunde vinna någon del deri. I sammanhang med den intellektuela bildningens utbredande vaknade äfven medvetandet om allmänt menskliga rättigheter och pligter. Kristendomens lära om allas likhet inför Gud och dess bud om inbördes kärlek hade lagt grunden till detta medvetande. Läran och budet tillämpades på samhällsförhållandena, hvilka genom den antika bildningens inflytande vunnit ett sedligt värde. I 18:e seklet svärmade vetenskapen och litteraturen för humaniteten, allmänt mensklig bildning, allmänt menskliga rättigheter, allmänt broderskap. Näst före Franska revolutionen hade denna humanitetslära sin blomstringstid. Liberté, fraternité, egalité var ett valspråk, ämnadt att gälla icke blott för Franska republikens citoyens, utan för alla jordens folk, i deras förhållanden till hvarandra icke mindre än i hvarje folks egna samhällslif. Det är kändt, att denna lära sådan den representeras af Rousseau, i den exsisterande samhällsinrättningen och civilisationen såg ett hinder för den rätta humanitetens utveckling. I denna uppfattning förnekades förnuftet i verldshistorien. Den bade icke fört menskligheten framåt, utan tillbaka, åtminstone hindrat dess sanna framskridande. Menniskonaturen var i sig ädel och förträfflig, och menniskorna behöfde endast frihet och frånvaro af allt det förderfliga exempel, som redan förefanns, för att utveckla sig till sann mensklighet. Allt bevisar, att Robespierre och några hans vänner förforo enligt denna lära - afräknadt de handlingar, till hvilka omständigheter nas tvång förde dem. Och det var blott naturligt, att de skulle vända sin makt till, hvad de ansågo för förderfvets utrotande, emedan de inga medel kunde ega, att framkalla den nya gyllne tidsåldern. Denna skulle nemligen enligt läran fritt utgå ur individernas inre. Det var redan hos Rousseau en inkonseqvens, att han ville reglera uppfostran. Ty han förutsatte dock i den ett urval af de resultater, till hvilka verldshistorien fört menskligheten; han fordrade för naturmenniskans utveckling civilisationens tillvaro. Det är i denna lära, hvilken äfven ut om Frankrike egde nitiska anhängare, som den ena af de ofvannämnda sväfvande föreställningarne om, hvad allmän mensklig bildning är, haft sitt vetenskapliga uttryck. Den, som tror, att hvarje menniska har förnuft nog, att utan vidare fatta sin menskliga bestämmelse, och förmåga, att i sitt lefverne förverkliga densamma, han hyllar sagde lära och förnekar verldshistoriens förnuftiga nödvändighet. Hvad det andra vanliga föreställningssättet angår, har det fördelen att innebära en skymt af den vetenskapliga lära, som från slutet af senaste sekel är den i filosofin och historien allmänt hyllade. Men i den finnes också endast en skymt häraf. Under samma 18:e sekel, som i så hög grad gjorde humaniteten till sin fana, fattade äfven erkännandet af staternas suveränitet fast rot i vetenskapen och i den praktiska folkrätten. Ännu vid början af den nyare tiden skiftade påfven af kyrklig maktfullkomlighet de nyupptäckta verldsdelarne mellan de kristna folken. Snart försvann dock sista skuggan af denna kyrkans makt, och regenterna togo på sina folks vägnar i besittning allt det område, deras makt tillät dem att eröfra och försvara. Staternas suveränitet blef äfven i vetenskapen en erkänd sats, hvarpå folkrätten bygdes. Westfaliska freden anses såsom den historiska akt, genom hvilken det s. k. Europeiska statssystemet fick en rättslig tillvaro. Det är icke fråga derom, att icke statssuveräniteten i all tid gjort sig faktiskt erkänd, i krig och fred. Men dess berättigande erhöll likasom sitt insegel genom denna fred, i hvilken de flesta och mäktigaste Europeiska staters intressen reglerades, och nya stater, hvilka hittills saknat offentligt erkännande som sådane, till sin suveränitet garanterades. Från denna tid blef det äfven i den vetenskapliga folkrätten en stående lära, att hvarje stat, som icke genom traktater afsagt sig någon del af sin suveränitet, sjelf är högsta domare i sina angelägenheter. Men då detta gällde om alla stater, måste det äfven betraktas som en rättskränkning, om någon stat tillät sig intrång på en annans suveränitet. I denna statssuveränitetens uppfattning ur det rättas synpunkt ligger väl redan fröet till den insigt, att hvarje folk eger för sig afgöra öfver rätt och orätt, utan att i sina domslut erkänna någon förment annan allmän mensklig bildning och allmänt mensklig rätt. Men man sökte ännu allsicke efter grunden, hvarpå ett sådant berättigande hvilar. På sin höjd anfördes bibliska och profana dicta classica, såsom bevis för denna åsigts förnuftsenlighet. Men öfverhufvud höll man sig till det faktiska, att nu en gång suveräna stater funnos, och åtnöjde sig med att beskrifva suveränitetens attributer. Å andra sidan hade exemplen af Nederländerna och England visat möjligheten af folksuveränitetens förverkligande i staternas inre. Denna hade redan tidigare haft sina försvarare inom vetenskapen. Den erhöll nu såsom princip allt flera anhängare bland de litterärt bildade. I England sträckte sig öfvertygelsen om dess berättigande äfven till massan af folket; ty förunderligt nog verkade bland denna gamla testamentets läror i detta hänseende såsom antikens studium bland de bildade i Europa. Den Engelska revolutionen 1649 och den Franska visa häri en märklig kontrast. I den förra åberopades Guds bud och gamla testamen |